Tack och adjö!

Så har jag snart gjort min sista arbetsdag, inte bara för semester utan även på denna skola. Nu sitter jag här vid mitt skrivbord och packar ihop mina saker i flyttkartonger. Jag inser att de klassiska scenerna man kan se i filmer när tjejen lämnar kontoret med blomkrukan och en liten mini kartong med tillhörigheterna i under armen, inte alls stämmer överens med verkligheten. I alla fall inte för mig.
Här räcker det inte med en liten armhåla att hålla sakerna under hur välansad den än må vara, här snackar vi uppbackning av kombi på skolgården och pirra med kartonger som slussar in i bagaget med fällda säten. Hur ska det bli den dagen då jag packar in för gott för alltid?! Då blir det nog en flyttfirma som får ta hand om transporten hem till mitt gigantiska hus med massor av förvaring (not). Som tur är har förhoppningsvis både Moltas och Olivia hunnit flyttat hemifrån när jag är 65år, så då kan vi magasinera kartongerna i deras gamla sovrum.
Det känns skönt att ha rätt ut den frågan så jag inte behöver ligga sömnlös år framöver... Ett annat alternativ skulle vara att skyffla över allt pedagogiskt material man någonsin samlat på sig eller tillverkat på någon ny ex:ad 20-åring som kommer gråta av glädje. Ja, så får det nog bli.

Hursom känns det ganska tomt här på min ensamma kammare. Inga barn som springer utanför, inga kollegor som råkar gå förbi och slänga några ord. För varför skulle de vara här? De ska ju komma tillbaka vid terminstarten och kan som vanligt sätta sig vid sitt bord och arbeta vidare, medan jag om några timmar lämnar in nycklarna för gott. Jag kan erkänna att klumpen i halsen infunnit sig några gånger under dagen, men bara i smyg. Nästan...
För någon som inte arbetar i denna form av verksamhet tror jag det är lite svårt att förstå hur nära man är sitt arbete. Barnen umgås jag med x antal timmar/dag, jag känner dem utan och innan och har sett dem utvecklats så mycket. Mina kollegor har jag stöttat och blött med i ganska hård motvind vissa dagar, men även skrattat mig dubbelvikt tillsammans med. Kanske låter det klychigt, men det är fasiken inte lätt att lämna och säga hej då och veta att jag inte kommer att se dem varje dag efter sommaren. Att inte få reda på vad mina 43st "extra barn" gjort under sommaren, om de lärt sig simma eller hur många tänder de tappat, känns hela vägen in i hjärtgropen.

Men såhär är det och det är bara gilla läget även om det känns tungt. En ny skola med både nya barn och kollegor väntar och jag ser med glädje fram emot det också. Som vi säger i skolan, "Nu vänder vi blad och går vidare med nästa kapitel". 

här och nu...

...sitter jag på en filt i kvällsolen och njuter. Picknick korgen packades och båten sjösattes. Barnen leker vid strandkanten och alla är nöjda och glada. Det är kvällar som dessa man måste komma ihåg när livet känns bittert.

Skolk?

Idag känns det som om jag skolkar, från två saker dessutom.
Först känns det som om jag skolkar från jobbet men det gör jag faktiskt inte, utan är enligt schema ledig då jag har längre arbetstid resterande dagar. En bonus dag efter helgledigt borde alla ha för det är underbart, ingen söndagsångest här inte! Kan man inte lagstadga detta? Hade jag varit politiker skulle jag ha haft detta som en huvudpunkt på agendan inför val, vilket säkert skulle hem i stugorna med tanke på att det tyvärr är många som inte inser att underbart är kort. Se bara på Sverigedemokraterna. Nu börjar de minsann tappa medlemmar. Konstigt? Hade de inget mer att erbjuda än att skicka ut alla invandrare?! Nötter...

Vidare känns det som om jag skolkar från mina barn eftersom de spenderar dagen på förskolan. Nu kommer jag säkert bli lynchad av några för detta, men som den kvinna med svar på det mesta jag är, försvarar jag mig med att detta är dagen då semester planeringen sker. I och med mina sena dagar resten av veckan, så är detta dagen då det ger chans att börja packa, tvätta, vika, inventera och köpa nytt och solkrämer hit, solhattar dit. För tidigt lördag morgon drar vi kosan västerut tillsammans med familjen Gerhardsen, då vi hyrt stuga i Mellbystrand.
Så min "skolk dag" är enligt mig berättigad, men så var det väl även i 8:an då även ett kioskbesök var giltigt skäl enligt vissa.

Ps) Att jag skriver ut att vi ska på semester gör inget, för vi har husvakter som ser varenda liten inbrottstjuv som ens skulle tänka tanken. Värre är värsta pittbulls, alltid hungriga och på bettet! Så nu behöver varken mamma eller svärmor vara nervösa för detta då det är fixat och klart.

Midsommar

Så är då nästa högtid avbockad och klar, sex månader kvar till jul som vissa tråkmånsar alltid brukar tillägga men det glömmer vi nu. Som den sanna midsommar det var bjöds det på riktigt tröja av och på väder, men bara man slipper regn så är det ok enligt mig.
Dagen började verkligen så bra! Vi låg i fas rent förberedelse mässigt och slapp stressa och sura och stryka kläder fem minuter innan man stämt starttid för firandet med övriga gäster. Jag kan nog nästan säga att detta aldrig hänt i mitt och Toms gemensamma liv. Vi brukar alltid hamna på efterkälken redan innan vi börjat och är tyvärr de som oftast är sena. Men inte denna gång vilket betyder att det faktiskt går framåt, så ge det några år till så ska vi nog vara bland de första till bjudningarna.

Som traditionen lyder när det är firande med Toms kompisar är att vi är i Julita. Där inleder vi med picknick i grönskan med gamla vänner och bekanta och numer också en hel del barn. 

Sedan bärs stången in och dansen börjar. Jag tycker detta är mysigt men likväl känner jag mig lite obekväm varje år, eftersom jag faktiskt inte tycker det är speciellt roligt att dansa kring snåret med räven och grisen. Men har man barn så är det bara att le och vara glad och dansa på, för det gillar barn, men inte våra... Moltas laddar som vanligt inför detta med får sedan stora chocken när han ser högar av folk som kvackar och hoppar runt, vilket leder till att han motvilligt dras några varv runt stången. Olivia började skrika och lämnades direkt över till Tom som i år var den som drog vinstlotten och slapp dansen.

Efter firandet på Julita gård transporterar sig alla hem till Vännäs där det är samkväm och grillning som gäller. Här råkade vi dock återigen bli de som kom sist, då vi var de enda som valde att gå och lämna bilen hemma. Vi såg nämligen en chans till lite extra motion helt enkelt, det berodde inte alls på att man kunde få en varsin öl till lunchen...
Vid middagen var det som en dag på en hektisk brandstation. Vi åt i omgångar allt eftersom maten blev klar, barnen gapade efter sin föda likt fågelungar och föräldrarna irrade runt för att ligga steget före och stoppa en korv i gapet innan det blir kaos. När den första utfodringen var klar och filmen påsatt så infann sig lugnet och vi kunde i alla fall få en gemensam skål och de sista tuggorna av karrén kunde ätas i lugn och ro.

Även fast antalet snaps visor var färre än vad de brukar vara, så var det väldigt mysigt och inte alls så snurrigt galet som det skulle kunna vara med nio barn. Framåt småtimmarna kom till och med gitarren fram och skönsången ljöd över nejden.

"To do list"

Då var det åter dags att plocka fram väskan för nu är det tripp på G. Som vanligt packar jag för tre och Tom för en halv. Det bästa (om man nu ska hitta något) med att man alltid hamnar även på barnens packning är att den som inte lyft ett finger, heller inte kan klaga när det blir för mycket. "Älskling, tre hockey trunkar behövs väl ändå inte?" Tystnad i en micro sekund... "Men packa själv då om du tycker det är så lätt!!!!" End of discussion.
Känner mig lite halv stressad faktiskt vilket jag absolut inte borde vara. Men det ska skrivas inköpslista för Tom ska handla själv i morgon :/ , det ska vist även packas för min egen del, hittas recept på västerbotten paj- allt för att slippa trafiken i morgon, hinna med en fika hos mamma och pappa, sedan måste vi handla mejerivaror som inte kan vara i bilen en halv dag, till lågprisvaruhuset för att tjäna nästan inga pengar på plastglas och servetter. Om inte detta gör en gråhårig nog, så är det ett förlossningsprogram på tv just nu och det måste man bara se vilket bara vi kvinnor förstår.
Jag börjar nog framför tv:n helt enkelt och skriver en lite längre "to do list" åt Tom istället, låter som en bra plan... Och för er som tycker att det härjas med min kära man kan jag informera att han just nu är och spelar boule och dricker öl, så det går ingen nöd på honom.

Kanske skulle jag tagit tag i allt lite tidigare, men igår var jag på middag med mina snart forna arbetskamrater och idag har jag varit hos frisören. Livet är verkligen tufft ibland!

 

Mysbyxor och fisk som smakar fisk.

Idag har vi verkligen varit familjen mysbyxa, i alla fall de delar av familjen som jag klär, övrig går fortfarande i pyjamas. Vi har knappt öppnat dörren i annat fall än att bjuda in grannarna på fika.
Vidare har vi inte dragit många knop, lite småfix i garderoben, lek, film och vila. Det är först nu på kvällen man får skörda frukten av en något passiv dag. Moltas står bokstavligen och springer på stället i takt till Bolibompa, innan han gör en rivstart och springer runt, runt, runt...
Det är som att dra upp snurran på en Duracell kanin, det tar aldrig slut! Eller jo, det gör det faktiskt. När vi slutar heja och applådera stannar han upp och kräver att vi fortsätter. Till skillnad från oss vuxna i familjen som blir än mer trötta av att inte göra någonting, verkar han bara ha en långsam start och nu den sista timmen  behöva få utlopp för hela dagens ranson av energi.

Eftersom jag är en sådan god husmor så hade jag dagen till ära förberett för regnbåge i ugn till lunch och till detta serverades gräslöksås, potatis, morötter och ärtor. Som ett exempel taget direkt från kostcirkeln vilket borde ge höga mamma poäng.
När väl detta kom upp på bordet så började protesterna. Moltas vägrade helt att närma sig sin tallrik, där låg ju till och med en liten potatis bit vilket han nästan dör av. Olivia gav det ett försök, hungrig som hon är. Tar en tugga och sedan tar det stopp! Ut far tungan och hon börjar gråta av missnöje, vilket inte sker så ofta. Jag torkade av tungan med lite hushållspapper men det verkade inte ta bort smaken då hon fortsatte att lipa surt. När jag sedan erbjöd en gaffel med potatis och sås, vände hon på huvudet, skrek och ville gå därifrån. Två kvar... Tom som den fiskälskare (?) han är la upp en stadig bit på tallriken, men saltade ovanligt mycket och förklädde det rosa köttet med citronpeppar. Man kan säga att han garderade sig. Tugg, tugg och sedan sköljde han ner det med stora klunkar vatten. "Det var inte så jättehemskt, men inte direkt gott".
Jag som sett allas reaktioner tog mig en väldigt liten bit, man är väl smart. Och kan ni tänka er?! Det smakade fisk. Fisk som smakar fisk är inte gott. Hur svårt kan det vara att få fisk (inte de som kommer i paket märkt Findus) att inte smaka som sjövatten luktar? Detta är inte mitt första försök men antagligen det sista. Så jag gav upp och barnen serverades gårdagens korv och makaron rester som de snabbt gluffsade i sig och jag och Tom åt knäckemackor.

Men frid och fröjd för snart sover båda barnen. Då ska jag ta fram ostbågarna och avsluta slappdagen i soffan, den är redan uppvärmd och klar kan man lugnt säga efter en dag som denna.

På förmiddagen var Moltas fortfarande ganska lugn och nöjd med stillhet. Bilar i långa, raka rader. Blir kanske en liten pedant av denna gosse också?

Renet det bara öser ner...

Usch, fy och blä vilket väder vi har. Jag ser att grannarna lastar hem stolar och bord i massor, kan det kanske vara ett dop på g?
Ute i trädgården med hela tjocka släkten och övriga som inte haft tillräckligt god anledning att tacka nej och som dessutom med högsta sannolikhet måste sitta där under paraply med tjocktröja och äta en blöt jordgubbstårta. Stackarna, verkligen en miss i planeringen som man inte kan påverka, men de överlever nog som tur är.
Jag sticker ut hakan och säger återigen att detta med dop är lite "over do". Då vi valt (inte utan het diskussion) att inte döpa våra barn kan jag bara återigen luta mig tillbaka och känna att det var rätt val. Jag vet inte hur många av våra vänner och bekanta som döpt det första barnet för att traditionen så lyder och just för att det är första barnet, vilket betyder lite extra engagemang och ork. När sedan resten av telningarna kommer så känner de flesta att "Suck, nu måste vi göra det igen. Har vi döpt en så måste vi ju fortsätta... Hur tänkte vi egentligen? Ok, vi kör väl på ändå, men bara för släkten så att mormor blir glad. Så enkelt som möjligt!" För vist är det så att man gått på en hel del dop för vännernas förstfödda, men sen är det glesare mellan inbjudningarna?

Sorry annelie, men jag har bara kort från dina barns dop. Fast de var ju väldigt trevliga till skillnad från alla andra ;) Hur tänkte jag dock med kläderna? Sitter de inte lite väl tight? Man kan ju tro att det är jag som 6 månader tidigare fött barn, inte Annelie den trimmade bönan.

Nu var det ju inte detta jag hade tänkt skriva om utan det sura vädret. Idag hade jag tänkt skåla in det nya jobbet och njuta av segerns sötma. Men regn och rusk gör mig lite sur, så det får nog vänta lite. Som det ser ut nu så lär jag nog bli ensam med barnen ganska länge då det är trafikkaos i Stockholm och alla tar svängen förbi Ekerö och bilfärja för att komma vidare. Detta innebär att Tompa inte kan väntas hem de närmsta timmarna. Tänk om alla jobbade där de bodde, då hade detta inte varit ett återkommande problem. Tillbaka till bondesamhället helt enkelt!
Barnen verkar som grädde på moset vara i sitt esse. Lite skämtsamt sa jag och min kollega på jobbet att man kanske skulle vara lite mer sur och tvär mot de barnen och istället ha lite ork att vara glad och pigg för de egna. Trots att jag gjorde ett halvhjärtat försök att tillämpa detta innan jag gick hem för dagen, så verkar inte det positiva tänket infunnit sig ännu. Jag mutar istället med godisklubbor som jag hittar längst bak i skafferiet, kvar från påsk. En var till barnen och två till mig. Man måste ju överleva!

Sign sealed delivered

Så var det nu klart med jobb inför hösten. Ekebyhovs skolan på Ekerö, 5-10 min med cykel från hemmet (beroende på vind och ork). Detta är en skola som jag gått och små sneglat lite på under vår tid här på Ekerö, då den verkligen ligger på ett bra avstånd hemifrån samt ser väldigt inbjudande ut.
Det känns verkligen toppen och jag är fortfarande väldigt nöjd med mitt beslut att byta skola. Ända smolket i bägaren är att jag lämnar min underbara parhäst Lena. Henne kommer jag sakna och har redan påannonserat att en klippa finns om öppning erbjuds. Jag hoppas verkligen att våra vägar kommer att korsas igen.

Den nya rektorn jag kommer få berättade att hon träffat mina nuvarande på en kurs och då undrat lite över mig. De hade då sagt att jag var väldigt duktig bla, bla, bla...och tillagt att jag är en tjej med skinn på näsan! Så bra, hade den nya sagt, det är sådana jag vill ha. Det känns som om hon fick in en matchboll helt i min smak.
Så nu håller vi tummarna att magkänslan som säger att detta kan bli bra stämmer.

Den myggan är skyldig mig pengar!

Lördag eftermiddag, allt är frid och fröjd. Tom har precis hämtat hem Olivia från farmor och farfar där hon varit i två dagar och blivit fri från sin ögoninflammation. Som jag sa då, ska de vara sjuka kan de vara rejält sjuka. Lite klegg i ögat men för övrigt pigg och glad svider hårt när man måste vabba.
Som om någon ovan hört min lättnadens suck då vi erbjöds hjälp och på så vis skulle slippa inkomst bortfall, skickade denna ner en ondsint mygga med uppdraget "På dem igen bara!".
Där strosar jag omkring i vår trädgård och plockar med blommorna, barnen leker i sandlådan och ute på gatan, Tom grillar, Tore (som var på besök) drack öl. Förbi flyger denna mygga och funderar på vem som är den svaga länken... Tar sedan sats och sätter sig på kindbenet strax under Olivias öga och börjar sakta dra i sig en bägare blod. Smack!!!! Jag dödar myggan med ett nyp och sedan börjar det...först en liten lätt rodnad, sedan lite mer. Över natten växer det till sig en pingisboll av Olivias öga och frampå eftermiddagen snackade vi bandyboll. Hm, kan det vara så att hon är allergisk eller ganska överkänslig mot myggbet kanske?
Ytterligare en dag efter så inser vi att hon inte kan skickas iväg till förskolan då hela ögat är igen murat. Vab för en mygga? Så illa får det bara inte vara!
Som tur är hade vi planeringsdag på jobbet så hon kunde följa med dit några timmar, inte optimalt och det kostade mig två komp timmar, men det kan jag ta. Oturligt nog så gick inte svullnaden ner tillräckligt, så på den tredje dagen sedan attentatet fick jag retirera. Bara att ringa in en vab dag till jobbet och myggan tilldelades segern. Som tur är har jag bildbevis vilket kan vara bra att ha när man ska motivera orsaken för Försäkringskassan.

 Söndag

 Måndag morgon.

  Måndag eftermiddag.

Ps) Moltas har gjort sin första huvudfoting! Jag vet att det bara är en parantes men det värmer gott i förskollärar hjärtat. Nu är han med på konstnärs banan- äntligen!

I väntan på sommaren

Idag är det verkligen en härlig dag, en riktig försommar dag. Jag och Annelie satt och filosoferade över en kopp te och konstaterade att det minsann känns som sommar. Trots det faktum att det är juni och solen skiner, man kan sitta ute till sent på kvällen i bara linne, så väntar vi ändå fortfarande på att sommaren ska komma.
Man är inte där mentalt än, att den faktiskt till och med redan är här. Är det först när man får semester som man titulerar årstiden sommar? Ja, vem vet och vem bryr sig egentligen? Varmt och skönt är det i all fall och jag njuter järnet om det inte var för den där jäkla pollen. Inte för att jag påverkas speciellt nämnvärt rent fysiskt, utan för att det är överallt!!! Så idag har vi (Tom) skurat altanen med skurborste och torkat av möblerna för 1000:e gången. Sedan blev det till att tvätta fönsterna, "light tvättning" d.v.s. lite halvslarvigt. Men som tur är kan det inte bli sämre än vad det var och resultatet som ändå syns värmer skönt i själen. Sedan var det dags för att åka och hämta hem vilddjuret från Julita. Med tanke på vädret samt att det verkligen bara var en hämtning och sedan hem igen, så valde jag och Moltas att vara hemma och bada istället. Konstigt nog tyckte Tom att detta var en bra idé och åkte på egen hand. Det kan nog bero på att han vill möta upp sin kompanjon Tore ikväll, han är nämligen FFF+ B (Fri från fru och barn).

 Moltas är minsann ingen kruka än så länge detta år.

 

 Till skillnad från en annan som strävar efter att ta sig ur vassen varje sommar, tar barnen gärna steget in.

 Lite hedligt gammalt barnarbete har vi också hunnit med.

Tröttmössa

Så var det fredag igen och oj, vad jag har längtat till denna dag. Veckan har minst sagt varit intensiv men nu är den äntligen slut. Att gårdagen dessutom innehöll en jobbfest som slutade sent på småtimmarna gör att man idag känner sig ganska mör. Men jag ska inte klaga för det var väldigt kul och jag kommer sakna mina kollegor nu när jag drar vidare till nästa anhalt. Som det ser ut nu så verkar det som om det blir ett jobb på cykelavstånd hemifrån vilket känns mycket bra men inga papper är skrivna ännu så jag reserverar mig lite till att fira.  
Det är inte bara jag som verkar vara en tröttmössa utan även Moltas. Sol, värme, födelsedagskalas i Uppsala och studentfirande i Trosa tar på krafterna. Olivia är hemma hos farmor och farfar och kurerar sig efter en ögoninflammation. Äntligen har vi möjlighet att få hjälp vid sådana här "onödiga" sjukdomar. Ska man vara sjuk kan det vara rejält! Så med odelad uppmärksamhet från pappa och mamma har han det ganska bra tror jag, bara tre psykbryt än så länge. Det är kul att se hur han njuter vid tillfällen som dessa när lillasyster inte är hemma. Det gör även jag till viss del och funderar över hur enkelt det ibland är med bara ett barn. Idag när vi kom hem satte vi oss i solstolen och tog en liten tupplur tillsammans, mysigt värre! Vi kommer avsluta kvällen med en liten båttur innan vi i morgon åker och hämtar hem vilddjuret igen.

Svenne banan

Svea rikes nationaldag och vad kan då vara bättre än att fira den som de svenne bananas vi i familjen är? Nynnandes nationalsången tågade Tom ut och hämtade den svenska fanan ur förrådet och fäste den på husknuten. Barnen stod i fönstret och vinkade glatt och ropade "Hurra, länge leve Sverige!" (skulle säkert ha gjort om de kunde pratat bättre i alla fall).
Sedan tog vi en tur i vår nyinköpta båt, inget fancy utöver det vanliga utan helt enkelt lagom. Jag måste erkänna att den här båten känns mycket mer vi än vad den förra gjorde och jag kan till och med se mig själv styra kosan. Vi i vår lagom stora familj tog skutan och begav oss till glasskiosken vid Jungfrusund, där vi köpte alldeles lagom stora glassar.
Väl hemma igen så badade barnen i sin lilla pool med solen gassandes i ryggen. Pappa svenne bjöd dagen till ära de små barnen på Mamma scan köttbullar och makaroner, patriotiskt värre. Sedan till lunch för de vuxna bjöds det även på en varsin mellan öl, alldeles lagom för en måndag (lögn?).
En tripp för hela familjen till köpcentrum för att införskaffa present till kusinen och tänka sig! Det var alldeles lagom med människor där, nästan inga faktiskt. Hm, undra var alla kunde vara? Säkert där även vi från början tänk vara en dag som denna. Inne i stan spanandes på parader och flaggvinkande barn vid slottet. Sedan skulle vi köpa glass och strosa sådär mysigt... Men varför göra sig till när vi redan är ett prakt exemplar på det svenska familjen både i beteende och levnadssätt. Vi har det bra där vi är, nöjda och tacksamma, inte för mycket och inte för lite. Alldeles lagom helt enkelt.

  

Grannsamverkan

Gårdagen gick i gemenskapens tecken, kvarters samverkan. Familjen Lindersson öppnade portarna till sitt "château" med full service och trevligt umgänge. Dagen till ära hade flera av grannarna gjort sitt yttersta för att sprida ut barnen hos släkt och vänner, för denna fest var inte tänkt som tårtkalas.
Vi inledde med lite volleyboll i poolen för de som var vågade nog att ta sig ett dopp. De som inte deltog i denna grymma match kunde absolut inte skylla på att vattnet var för kallt, då temperaturen i vattnet låg på 28 grader.

Vidare avverkades kubb matcher, snacks ätande och trevliga diskussioner. Sedan gick festen in fas 2, då en av deltagarna sprang hem och hämtade en karaoke maskin. Oj, oj, oj, vilket drag det blev! Jag tror jag dansade oavkortat i tre, fyra timmar tillsammans med övriga kvinnliga deltagare. Det intressanta är att se vilka som helst tar sig an rollen som "lead singer" kontra bakgrundsdansare eller vem (Annelie) som övriga måste slita micken ifrån eftersom den verkar ha klistrats fast i handen.

Tom var fascinerad över intensiteten som vi tjejer orkar hålla och jag informerade honom att detta beteende nästan alltid förekommer på tjejfester. Lite senare framåt småtimmarna var det även några av de manliga gästerna som vågade sig upp på scenen, dock mest i bakgrunden med kvasten som stöttepelare.
Det är härligt att man kan ha det så bra i sin närmiljö. Man behöver inte ens lägga massa pengar på taxi hem, enkelt och bra!

 

Men det braiga var inte slut i och med denna kväll, utan fortsatte dagen efter. Sovmorgon, frukost i soffan, pilla sig i naveln, sova lite till...

Tänk vad man uppskattar att få vara utan barn om bara för några timmar, tack alla som ställer upp och ger oss denna möjlighet då och då! Men nu är det snart dags att återgå till det vanliga livet, överlämning av barn på Mc Donalds i Strängnäs sker kl.13:00. Bäst att passa på att njuta hela vägen in i kaklet.