Vemod och glädje

Vist är det med en liten tagg i hjärtat jag vinkar av barnen även fast jag vet att de kommer att ha det toppen. Tanken snuddar(inte slår!) mig att jag smiter från mina plikter som mor.
Det är en konflikt kan man säga, en känslomässig sådan. För likväl som jag har lite ont i hjärtat så bubblan det i magen av välbehag. I morgon är det dags för avfärd, weeehaaaa! Jag ska inte tjata ut detta, men det ska faktiskt bli ruggigt kul.
Barn och bil (renovering) är dumpade i Katrineholm och båda har det bra. Själv tog jag tåget hem igen till stockholm och planerade att fira in ledighet med lite vin i min ensamhet. Vad händer? Jo, som vanligt är Sj försenade och sedan får jag åka skrammeltåg utan restaurang vagn, vilket betyder inget: vin.
Men vad gör väl det en dag som denna? Jag har ju både en tablettask "Tutti Frutti" och tillgång till "Wordfued", så jag klagar inte! Jag har ingen brådska, jag ska ingenstans....inte idag.

 

Mina små älsklingar kommer att ha det bra, det är jag övertygad om. För så länge det finns vatten är ju allting bara toppen!

Resfeber

Jag har nog aldrig varit med om detta tidigare. Eller jo, kanske när jag skulle göra min första flygresa med basketlaget till Grekland och basket EM, året var -93 (det roliga här var att jag var tvungen att ta till miniräknaren för att lista ut vilket år det kunnat vara. Tänk, 18 år sedan! tiden går minsann framåt).
Hur som känner jag en pirrande känsla av förväntan i magen, är nästan lite nervös. Jag räknar ner dagar nästan med kryss i kalendern och jag frågar återkommande Tom om inte han också längtar? precis som en tjatig småunge.

Kanske längtar jag så mycket denna gång för att denna resa skiljer sig från de flesta övriga jag gjort, vilka brukar vara fokuserade på sol och bad? Eller kanske är det så att det var väldigt länge sedan jag och min kära man gjorde en resa på egen hand? Eller kanske är det så att det jag nu ska få uppleva är en resa utan tidigare jämförelse. "Staden som aldrig sover", "The big apple", kalla det för vad du vill. För mig är detta lite av en drömresa och det är nog detta att jag ska få uppleva New York på riktigt, som gör att längtan till och med känns i magen.
Tre dagar kvar innan avfärd, tre dagar... Jag ser till och med fram emot flygresan på 8h. För tänk att få sitta själv och läsa, titta på film utan att ha koll på barn. Jag ska packa ner både öronproppar och "ögonskydd"för här ska det minsann slappnas av, läsas tidningar, dricka ett glas vin och äta nötter.

Jag antar att "upplevelse längtan" efter några dagar kommer att bytas ut mot "mamma längtan" till två små knottar som är hemma i Sverige... men än är vi inte där.

Detta kort är taget på en av de sista resorna som "Dinkare" (Double inkomst, no kids). Förlovnings resan nere på franska rivieran "a´la pluttinutt", en av de bästa! Efter detta ändrade resorna karaktär.

Höga berg, djupa dalar

Jag har inget minne av att Moltas hade sådant temperament som vår lilla dotter verkar ha. Trotsperioderna som alla pratade om var inget som jag riktigt hade koll på, föränn han var över två år(reserverar mig lite då det är lätt att förtränga sådana här saker). Men med Olivia får vi vår beskära del minsann. Nästan allt är "Nej!" eller rättare sagt "Nähä!" "Stop!" "Sluta!".

Jag hämtar tidigt på förskolan, mysigt..."Nähä! "Oj vad kläder du har på din lilla gumman, ska vi ta av jackan?*Gallskrik* Nähäääää!! "Nu går vi hem, lägg ner spaden"- "Uiiiiiiiiii, Stopp!!!"
Ut med barn under armen och in i bilen och nu blev hon lite glad för hon slapp sitta i sin stol (jag vet, inte bra). Väl hemma parkerar vi och jag tar ut...en skrikande unge.
Herregud, hon ville ju sitta kvar i bilen och leka med smutsiga stövlar och galonisar. En självklarhet för alla i-lands barn.
Lyfter in hysterisk dotter som då får spelet för att hon inte vill ta av sig sina tre lager för mycket kläder. Jag tycker verkligen min lilla tjej är hur söt som helst, men vid tillfällen som dessa ser hon inte alls fager ut med röda ögon, snor och hysteriskt hår.

Jag tar till räddningen, fru napp och trasan och det blir tyst.
Som att vända på ett blad skiftar nu humöret färg med råge. En liten sväng till bokhyllan och dagen är räddad och jag tackar gud för att vi har en liten boklus i huset. Sedan går allt av bara farten och det busas och plockas. Inte ett tecken på att livet för några minuter sedan var pest och pina. Varför skulle det vara det? Herregud, hon har ju precis lärt sig hoppa och lyfter två fingerbredder högt! Inte illa, inte illa...

Öronbarn

Det verkar inte bättre än att Moltas blir ett så kallat "öronbarn" och jag tycker så synd om honom. Värk i öronen är enligt mig nästan det enda jag upplevt som kan likställas med att föda barn, men bara nästan.
Det sistnämnda är ju utomjordligt men öronen är verkligen inte att leka med.  I natt likväl som en natt förra veckan har han skrikigt rätt ut av smärta under flera timmar och alvedonen verkar inte så fort som man vill. Vi har säkerligen överdoserat också för den delen men det har han hittills inte dött av, så vi kör på det.
Det konstiga är att när morgonen kommer så klagar han lite men sedan är det som borta. Han vill köpa choklad, han vill åka till en lekpark, kanske köpa glass? eller varför inte baka bullar?
Detta "hattande" med vab hit och vab dit är frustrerande. För två veckor sedan en dag med Olivia, förra veckan en dag för Moltas öron och denna vecka en dag för det samma...eller?
Som de trötta föräldrar man är efter en natt som denna tar vi beslutet att han minsann ska vila ut denna förkylning som besvärar. Det är inte öroninflammation utan förkylning som ställer till detta, hur ska det väl bli den dagen inflammationen kommer?! Så även fast han verkar helt ok så kör vi någon extra dag vila helt enkelt, och hoppas att det är den rätta medicinen för att slippa hamna i vab träsket på ett tag.

Självklart passar vi på att fylla frysen med bullar en dag som denna. I den här familjen tänker vi inte kvantitet när det gäller bak utan kvalité. Istället för 40st gör vi 28 st STORA. Oftast godare men inte ett dugg nyttigare.

Klädåtervinning

Så har man avverkat ännu en helg i rungande tempo. Regnet öser ner utanför och söndags koma börjar infinna sig.
Innehållet denna helg har varit av väldigt varierat slag, både dans och sång, fisksoppa med vänner, lekpark besök, rensa garderob och lite zumba.
Inledningen var hård vilket känns två dagar efteråt nu mera. Tjejfest med utgång och dansa natten lång, vilket var väldigt kul och tänk att vi dansade ut stället! Det var ett tag sedan man svängde de lurvig fram till klockan 03:00 med efterföljande "nattamat" och goda skratt. Syrran var också med och det är ännu mer anmärkningsvärt att hon inte åkte hem tidigare som hon brukar, vilket nog borde ses som ett gott betyg för kvällen. Nästa gång kanske vi till och med kan lura upp henne att sjunga karaoke?
Men nu får det vara färdig festat för ett tag, det är kul men slitigt allt för många dagar efteråt. Gammal? Ja, kanske det...
Värt att tillägga i denna diskussion är att jag numera även är så gammal att en del av mina kläder gått ett varv och blivit moderna (eller helt ok rättare sagt) igen. Klänningen jag hade på mig hade jag på min 25 års fest. Då var det maskerad och jag var utklädd. Tänk vilka fynd man kan hitta i ungarnas utklädnings låda!

 Tack alla mina fina vänner, ni är verkligen toppen!

Full rulle mot helg

Jag hoppas verkligen att denna vecka går fort för det är så mycket som står på agendan, att jag blir trött bara av tanken på den.
Kvällsmöte måndag, tisdag och onsdag för föräldrarna, torsdag kanske vi kan umgås? och fredag kvällsmöte igen...
Hade det inte varit för Annelie så skulle jag nog återigen ha klagat och gnytt lite om saknaden av släkt som bor närmare. Jag skulle ha suckat tungt och älta att man kanske skulle flytta "hem" för att underlätta vardagslivet och billigare är det också, suck.
Men detta var innan jag tänkte på att Tom skulle behöva pendla varje dag och att jag då skulle bli "hämta/lämna änka" vilket jag gärna avstår. Det och att Annelie med familj både nästan är som släkt och bor nära vilket är toppen.
Förra veckan var lugn, helgen toppen och nästa vecka ser inte så värst farlig ut heller, så vad är egentligen problemet?!
Veckan ska i alla fall avklaras och jag känner mig pigg vilket är bra, mycket bra faktiskt. Nu slutar vi sura och tänker positivt, snart är det ju fredag!

 

I helgen firade vi mys Inez som fyllde 2 år och som synes bjöds det på ett gediget fika, ett riktigt gofika!

Det är kanske därför jag känner mig ganska pigg? Sockret flyter väl fortfarande runt i mina vener och invaggar falsk trygghet.

And I´m loving it!

Fredag kväll och vi sitter i soffan och hejar fram vårt Svenska landslag.
Uppladdningen bestod av räkor, aiolí, bröd och gott vitt vin. Barnen åt sin favorit mat nämligen tortellini med ostsås. Kanske inte det mest utsökta och mest näringsriktiga enligt bättre vetande men det struntar jag i.
För att insupa stämningen ytterligare så var Moltas och Tom ute på gatan och lirade lite boll. Tänk om man står här en vanlig fredagkväll i "Noho" och fostrar en Zlatan på parkeringen?! Helt klart värt varenda torr tortillini jag någonsin serverat och det är många, tro mig.
Jag älskar verkligen kvällar som dessa när vi bara är och mår så bra, en riktig "kick off" inför helgen.

Skål och lycka till Sverige!