Man glömmer så fort

Idag är jag hemma med Olivia som är lite för snorig för förskolan. Humöret är det inga problem med, men näsan rinner lite för mycket enligt fröknarna och lite då och då enligt mig.
Så nu är jag då här igen, ensam med Olivia, precis som det var förr i tiden. Det känns som om det var förr i tiden fast att det i själva verket bara var 4 måndader sedan. Tänk vad fort man glömmer och hur lugnt det ibland, observera ibland kunde vara.
Solen lyser och vi inledde dagen med en promenad med en heläkta mammaledig mamma. Sedan somnade Olivia och då passade jag på att fixa lite jobb saker, ringa tandläkaren, försäkringskassan o.s.v.
Jag minns dessa dagar när man fick ett ryck och var som en "Duracell kanin" för att sedan några dagar gå ner på lågvarv och verkligen inte göra något. Idag ska jag försöka mig på en blandning och ta det bästa av de två lägena.

Dessvärre har jag dessutom fått en "flashback" av detta moraliska dilemma med skåpätande. Hur många gånger har jag inte tänkt "Det här är absolut sista, sen stänger jag skafferiet och är nöjd"? Idag är jag tillbaka i träsket och handen dras magnetiskt ner i påsen med "Djungelvrål". "Det här är de sista. De här är de sista. De här är de sista" maler i huvudet. Och om barn skulle kunna läsa tankar och omsätta de i ord, så skulle nog detta vara Olivias första fem ords mening. Att stålsätta sig mot dessa lockelser är nog bland det svåraste som mammaledig, allt annat kommer liksom av sig själv men detta får man slita hund för!

Ytterligare sak jag glömt bort är hur skönt det kan vara att skriva ett litet blogginlägg mitt på dagen när hjärnan är lite mer aktiv än på kvällen. Inläggen blir mer positiva när orken fortfarande finns kvar.
Att jobba en hel dag, hämta barn och laga mat, gör att man nästan dör i soffan varje kväll. Jag gillar att läsa andras bloggar men är ofta väldigt trött för att själv skriva, vilket är en orsak till de ibland glesa inläggen nu för tiden.
Mitt mål är dock att jag ska fortsätta och skriva fram tills årsdagen av min bloggstart och därefter lägger jag nog ner. Då ska jag ta alla mina texter och få ner dem i fotobok format som jag sedan ska minnas tillbaka med. Ett års dagbok i bild och text känns verkligen så lyxigt roligt att ha och kunna spara för framtiden.  Vardagslunket med brist på tid, glädje, barnens framsteg, snor, resor, trötthet, tankar m.m. är sånt som fort faller i glömska. Men nu har jag i alla fall ett år på pränt.

Oj, nu vaknar vist barnet och jag måste avsluta. Sover de inte längre? Har verkligen glömt bort hur det var. Jag har ju inte ens hunnit göra korvstroganoffen som jag tänkt!

Fräääääs....

Då var den då här, höstens första förkylning och det med råge! Olivia har varit gnällig till och från hela veckan och om jag tidigare mått som hur jag gjort idag så skulle jag nog haft större förståelse. Det är verkligen jättejobbigt att ha uppstart på förkylning, stackars min lilla plutta.
Kan månne förkylningen vara en reaktion på en hektiskt helg med fest både fredag och lördag? Nej, det tror jag inte. Klart man klarar av det även nu för tiden, man känner sig ju inte en dag över tjugo...

Trevligt har det varit i alla fall och jag gläds verkligen att jag har så många fina vänner från olika nedslag i mitt liv. Denna helg var det mittemellan gamla vänner från min första tid i Stockholm samt min tid nu med de "Desperata hemmafruarna" i kvarteret.
Nästan alla i de båda sällskapen är mammor och hur detta ter sig på fest vet vi redan. Som kalvar på grönbete med klackarna i taket även om vi nu för tiden kanske går hem två timmar tidigare. Intensivt är ett bra ord för att beskriva det, intensivt roligt!

Likväl att jag uppskattar tillfällen som dessa med råge, så längtar jag redan tills nästa helg då vi åter är tillbaka till tacos mys på fredagen och "Dinosaurie tåget" på lördag morgon. Familjefika och stjärt torkning har också sin tjusning.
Men nu ska jag sjunka tillbaka i soffan och njuta av det sista av helgen. Jag hoppas att snoret släpper från pannan snart för hela livet blir bra mycket lättare, inte bara hemma utan även på jobbet med 55 st väldigt glada 6-åringar, tjohoo...

(Tyvärr så strular min mobil så några bilder blir det inte idag, men det kan säkert glädja någon.)

The place to be en torsdag!

Var kan vara ett bättre ställe att ladda upp sig på än ett bibliotek? På torsdagar har de lång öppet och här finns verkligen allt en mamma som inte vill ha stökigt hem behöver. Det är vattenfärger, pärlor, klister, paljetter, svärd, utklädningskläder, ja allt som man nästan aldrig orkar plocka fram. Här behöver man inte ens städa penslarna efteråt! "Oj, lite glitter på golvet. Äh, det gör inget".
För att dra det till det yttersta av bekvämligheter så packade jag ner kvällsmaten (d.vs. Risifrutti och macka. Toms kusin Carina "hälsogurun" får spader, jag vet!), samt pyjamas så att de eventuellt kan somna gott i bilen hem. Är man super bra på att ligga steget före eller vad?!

I morgon kommer syrran upp igen och ska vara barnvakt när Tom och jag ska på 40-års kryssning. Låter som om det kan bli en seg dagen efter, men sovmorgonen hägrar i horisonten. Än värre är att direkt efter landgång på lördag eftermiddag så ansluter jag direkt till nästa fest, tjejfest med helkväll på stan. Jag måste verkligen vara galen! Hur ska man pallar en fredag/lördag i min ålder? Som sagt var,galet!

Nu släppte det!

Wroooom.................. Precis så känns det att denna helg har gått.
Inleddes med ett frisör besök hos en av de bästa frisörer jag någonsin trillat över. Hon fixar frillan precis som man önskar och ger det alltid en extra piff.
Vädret bjöd verkligen inte på sin bästa sida men vad gör det när man får trevligt sällskap. Syrran har varit här med sin familj och vi har mestadels ätit hela helgen. De bjöds på en lördagsmiddag utav dess like nämligen... varma mackor! Jag skäms nästan men shit vad gott det kan vara. Känns skönt att man kan vara på samma våglängd och uppskatta även en sån simpel middag som självklart avslutas med kilot lösgodis. Hade vi haft en back läsk som vi fick välja en varsin flaska ur, som vi sedan blandade ihop för bättre (?) smak, hade det nästan känts som om vi var tillbaka på Oddergatan och året var -85.

Det känns skönt när syrran är här eller framförallt när hennes barn är här. De fixar och trixar med Moltas och Olivia som blir fromma som lamm. De servar och hjälper, tröstar och badar. Hade vi inte varit släkt hade jag nästan varit tvungen att avlöna dem.
Helgens jackpott som jag nog kan tacka kusinerna för är att Moltas nu cyklar helt utan stödhjul. Han klarar både att starta och bromsa så nu har vi klarat oss igenom detta hinder också. Tänk att det bara behövs en liten putt och glada heja rop av kusinerna för att spärren ska släppa. Tur för oss att de kommer tillbaka redan nästa helg för att vara barnvakt (på riktigt), då kanske Alfred och Måns kan ta tag i det sista hindret som återstår innan man betecknas som en "stor kille" nämligen: Bajsa på toaletten. Jag säger bara lycka till!

Kusinerna Alfred och Måns, med förmåga att inspirera och delge sina kunskaper till bättre behövande!

Kvarterets nya cykel kille. 

Olivia har en bit kvar, men alla ska vi denna väg vandra...

"It´s quiet, it´s all so still..."

Hur kommer det sig att när det är arbetsdag dagen efter så sitter man framför tv´n flera timmar mer än nödvändigt. När det är helg dagen efter så sover minst 3/4 av familjen redan innan klockan tio? Det finns inte ens en tillstymmelse till att kolla på "Sportnytt", vilket annars är ett obligatorium (finns det ordet? Det låter bra i alla fall och borde annars införas snarast).
Regnet öser ner och det känns verkligen som om hösten är på intåg, vilket är skandal med tanke på att det bara är augusti! Det känns som om sommarens alla poolpartyn, grillkvällar och strandhäng var evigheter sedan trots att det bara gått ett par veckor. Men när jag kollar i kallendern så ser jag att det finns en hel del trevligheter inbokade, så någon lappsjuka för att alla grannar kryper in i ide behöver jag inte ha ännu.
I morgon kommer syster yster med familj, hennes barn vill åka båt....låter verkligen toppen!

Som solljuset avslöjar är inte bilden från ikväll men läget är det samma. 

(Hör precis att grannen är ute och spikar på sin nya friggebod. Verkar som om vissa varken störs av regn eller tid på dygnet. Kanske ett desperat försök att bevara sommaren lite längre? Inte så uppskattat av övriga dock).

Vardag

Nu har verkligheten kommit ifatt även mig. Jag är trött som en bebis på kvällarna och somnar helt klart ovaggad varje kväll.
Det är full rulle på det nya jobbet och det känns som om det kan bli både trevligt och bra här. Kanske är det lite för många barn men annars så är jag hittills mycket nöjd. Idag fick jag höra att jag låter som en hare när jag pratar och undrar fortfarande om det är bra eller dåligt? Ok om han hade reflekterat över mina sneda tänder, men rösten...?

I morgon har vi "Uppstart fest" och fest på nya jobb är alltid intressant! Synd bara att Toms jobb också har det och att han bokade först i kalendern vilket betyder att man har förtur (att Tom lyckas med detta sker nästan aldrig, så han får den). Det blir en tidig kväll för mig med andra ord då man vist har barn som måste ha passning, vilket ankmamman Annelie snällt ställer upp och rodda ihop med sina egna ungar under andra vingen. Underbara vän!
Hur som är jag glad att jag kommer att få gå ett litet tag i alla fall och det kanske är bra att det inte blir så sent, för man ska väl inte spela ut alla sina ess redan den 2:a veckan?

För Moltas och Olivia har också verkligheten kommit ifatt. Lill tjejen är så trött efter dagen på förskolan och upplevs smått (?) gnällig från det att man hämtar till att hon sover. Men det är inte lätt att vara liten så jag försöker ha överseende med hennes smått irriterande beteende just nu. Moltas där emot behöver vist inte alls sova. Han fixar och donar och vill mest vara inne hos Theo och spela "Game boy" hela tiden. Nu verkar vi dessutom ha kommit in i det stadiet då han vill följa med kompis hem varje dag och jag och Tom är de tråkiga föräldrarna som oftast säger "Inte idag, kanske en annan dag..." Det känns som det var igår man själv fick höra den frasen lite för ofta. Är det kanske så att man hört den så ofta att den sitter i ryggmärgen och därav är så lätt att ta till nu när man blivit vuxen?

Spärr mätt!

Usch vad mätt jag är, mår nästan lite illa. Varför föräter man sig så till den milda grad att man ångrar att man ätit allt det som man tycker så mycket om? Igår kväll planerade jag vad jag skulle äta för gott ikväll, när jag sedan var på affären blev jag såklart sugen på något annat och nu efteråt så ångrar jag att jag inte tog det andra. Jag vet att det är ett I-lands problem och skäms.

Veckan har varit bra med nytt jobb, hämta/lämna på förskolan, tvätta och laga mat. Konstigt nog har jag inte varit så trött som man kan vara efter semester uppehåll, men jag antar att man gått på lite adrenalin.
Nästa vecka tror jag dock att min hjärna kommer åka på en egen liten vagn när verkligheten kommer ifatt en. Denna helg har haft som uppgift mest att bara vara och ladda batterier, inte bara för mig utan hela familjen (Tompa laddar nog mest ur iof då han har kräftskiva med grannkillarna. En herrklubb som funderar att kalla sig för "Fyrklövern"... verkligen manligt?!).
Moltas har gjort sin första kullerbytta på egen hand och vill inte längre vara snygg utan cool, vilket han klargjort för mig idag. Olivia kan nu säga både "Bolibompa" och "bajs", "Moltas" är fortfarande svårt men "Molle bolle" får hon konstigt nog till. Så här händer det grejer på löpande band minsann, inte alltid så stora och jätteviktiga men alla ett steg framåt i livet.

Parhästarna tar sig en glass på trappan i solskenet. Även kring en sådan här grej  händer det saker snabbt från ena dagen till den andra. Nyss kunde de inte hålla i glassen på egen hand och nu när de ätit upp den, så går de raka vägen in till frysen och skriker efter en till.

Frukt-eller blomster bröllop

"Varje årsdag har ett eget namn, och enligt tradition sägs att mannen denna dag ska ge sin hustru en gåva i just det materialet" (http://www.alltforforaldrar.se/).

Verkar helt klart bli en mindre spännande bröllopsdag i år. Synd att jag inte visste detta förra året för då firade vi vist "Läder bröllop".

Hur som firar vi idag årsdag av den dagen som fortfarande och säkert även för alltid kommer att vara den roligaste i livet. Med benämning på roligast så att ingen tror att jag glömt bort mina barns födslar, dessa var absolut inte de roligaste utan de lyckligaste.

I år är det min tur att annordna middag eller aktivitet då vi har ansvar för detta varannat år. På schemat denna gång står middag med dryck hemma (meny fortfarande hemlig). Kanske inte det mest flärdigaste men mysigt ändå. Som vanligt ska vi minnas tillbaka till dagen vi firar genom att kolla på alla underbara kort vi har från dagen och vem vet, kanske kollar vi lite på de inspelade talen också. De får en verkligen att må så bra!

I år känns det också som om vi ska få åka på vår försenade bröllopsresa. Den som gick förra gången innefattade ju även ett barn i bagaget, vilket i sig är trevligt men kanske inte alltid lugn och ro på tu man hand. Nu tar vi pick och pack och åker till New York i september helt utan barn, bara jag och Tom ensamma i 5 dagar. Som jag längtar!

Ibland hatar jag datorer!

Inte bara ibland utan ganska ofta faktiskt. Vår nuvarande dator är relativt ny vilket också då enligt mig borde betyda att tillhörande batteri har samma status. Så är det tyvärr inte.
Helt utan förvarning kommer det upp en signalblå ruta som meddelar att programmet stängs ner för att skydda något som man inte ens viste behövde skyddas. Därefter blir det svart, det startas upp igen, vill du felsöka? Nej!!!!!
När man sedan lyckas komma in på en sida som man vill läsa eller om man ska skriva mail, så hakar liksom bokstäverna upp sig. Jag skriver klart en mening men det är bara första ordet som syns i typ 10 sekunder. Under dessa evighetslånga sekunder hinner man fråga sig om man verkligen skrivit rätt och precis när man sätter fingrarna på tangenterna och trycker in ett nytt kommando, så börjar det man skrev tidigare sakta hacka sig fram för att direkt radera tillbaka och så är man på ruta ett igen.
Batteriet är alltså boven till detta, inte Tom! Detta försöker jag hela tiden påminna mig om, men det känns ändå som om det är hans fel konstigt nog. Jag vet att så inte är fallet men han är ju så bra på "det där på datorer" som alla äldre släktingar brukar säga.
Tom brukar då påtala att det kanske är dags att skaffa ett nytt batteri trots allt och detta gör mig också sur. Ska det verkligen vara nödvändigt?!
(Vill tillägga att här dog datorn för 3:e gången på en halvtimme så jag la ner, eller mjuk kastade iväg den och tog till telefonen. Tom försöker nu analysera den, säkert mest för att visa att han bryr sig fast bara på låtsas).

Jag är inte snål men att lägga pengar på ett skit batteri, känns som att någon försöker stjäla ifrån mig.

Men var är katterna?

Så, nu har vi då avverkat de sista dagarna innan jobbet står för dörren och vi har spenderat dem här i Stockholm. Innan semestern hade vi som mål att komma till Skansen och lämna Moltas nappar till kattungarna och det lyckades vi nu uppnå med två dagars marginal, bra där av oss!
Moltas har varit väldigt taggad för detta med överlämning av sina nappar och pratat kattungar mest hela sommaren. När vi väl kommer dit så visar det sig att de håller på att renovera "lilla skansen" där napplämning sker!!! Som substitut hade de ställt fram små genomskinliga lådor vid några olika ställen, vilka absolut inte var speciellt inspirerande för små trevande barn. Som tur var räddade de situationen genom att placera en sådan låda utanför en inhägnad där man kunde ana att det kanske fanns kaniner, vilka Moltas också tycker om...phu! Glad i hågen stoppade han ner sina nappar men kollade trånande på den lilla bilden de fäst på sidan där det stod "Tack för att du lämnade dina nappar till kattungarna", dock mycket nöjd med sig själv. Som uppmuntran fick han rida en sväng på en häst vilket visade sig vara en tillräcklig belöning. Lyftkranen modell stor vi talat om tidigare verkar han ha glömt bort, vilket är bra för den kan säkert komma att behövas som muta längre fram i livet.
Men så taggad som han var när han stod och väntade på sin häst har jag knappt sett han förut, man verkligen såg adrenalinet pumpa. Sedan klargjorde han tydligt att jag inte fick följa med för han skulle rida själv och jag fick inte ta kort! (Månne är han trött på blogg fotograferande?)
På kvällen gick det upp ett ljus för honom att han gett iväg sina nappar och tysta tårar föll nerför kinderna... Men det gick bra till slut och morgonen efter fick han ett smurf glas (tankat 30 liter bensin eller mer på Statoil) med hälsningar från kattungarna som tackade för napparna vilket muntrade upp honom. I går kväll föll inga tårar.

Gårdagen spenderade vi även den inne i stan, en riktig mastodont utflykt med både buss och tunnelbana där målet var Pride tåget. Det intressanta med detta är att man ofta frågar sig varför de ska stå ut så mycket från mängden, varför måste de vara så extrema? Men i sanningens namn så är det ju detta som är tjusningen med just detta evenemang. I år var det inte så många urflippadde inslag, förutom en helnaken tant och några extrema läderbögar, och då tyckte man nästan att det blev lite tråkigt. För vist är det så att karnevaltåg är till för att underhålla, fascinera och roa? Att bara gå omkring med skyltar med texter på känns lite mer "1:a maj". Jag tar tillbaka mina smått trångsynta åsikter om hur vi vill se Sveriges homo rörelse, i alla fall för detta tillfälle. Låt detta vara en dag att fira och gå bananas, det blir liksom lite roligare då!

Den som spar den har...valmöjligheter.

Just nu är livet bra härligt och då menar jag verkligen just nu. Barnen leker utan större problem i trädgården och man ser att de njuter av lugnet. Jag sitter och lyssnar på Winnerbäck, dricker cola och äter potatis skruvar vilket också är dagens mellis för barnen, det och glass. Vi har varit på stranden och i centrum och ätit mjukglass (jag vet, två stycken på en dag, men det gäller att passa på). Tom är ute med ett gäng killar och åker båt och frodar sig så även han är nog nöjd just nu.
Natten däremot var mindre bra, riktigt jobbig faktiskt. Olivia fick krupp eller något liknande. Detta har vi som tur är aldrig varit med om, men fått det berättat av vänner som upplever detta då och då så vi viste lite hur vi skulle hantera det. Detta innebar att Olivia har sovit nästan alla de få timmarna utomhus i sin vagn och jag inne på soffan med dörren öppen, burr...
Livet kan skifta färg snabbt, från bra till dåligt, från dåligt till bra.
Igår kollade jag på ett program om två kvinnor som satt för livstid på Hinseberg. Man fick även följa deras barn, stackars barn... Fy, hur vissa har det, man kan inte riktigt ta in det. Vad är väl då ett krupp anfall en natt om man har sin mamma och pappa där som vyssar och tröstar om så i minusgrader i pyjamas. Där satt de stackars barnen och grät i smyg för att inte göra mamma ledsen och gladdes likt ett annat barn på julafton av att få se en inspelning från hur det ser ut i sin mammas cell. Svältkatastrofen i Afrika ska jag inte ens gå in på, man bara vill vända blad och gå vidare. Barn berör så är det bara. Det är just den sistnämnda situationen som gör att jag är lite reserverad över vår nu bokade resa i september. De finns de som inte har något och så tar jag mina besparingar och lägger på en nöjes tripp till New York. Klart jag är glad och ser fram emot det, men varje gång man ser bilder och uppmaningar att skänka pengar till diverse organisationer, så får mamma hjärtat sig en törn. Det är tur att man kan göra både och...
Resan kommer bli toppen, men det tar vi en annan dag.

 

Man kan inte rädda jordens alla barn utan man får börja i det lilla, med sina egna. Tänk, inte ens det klarar vissa av!

vi är med "muddler"!

Äntligen är den inköpt denna efterlängtade lilla trä muddler. Kanske ser den inte mycket ut för världen men ack vad den kan erbjuda smaskigheter. Måste erkänna att denna lilla pryl är bland det enklaste att få Tom att nästan gå över vatten för. IKEA var det inte ett dugg svårt att få åka till då han trodde de hade dessa till lågpris, en muddler och skinkstek med bea och pommes = lycklig make.
Tyvärr så hade de inte dessa i sitt sortiment utan vi fick åka till servera. Väl där så var han utanför dörren innan jag ens erbjudit mig att gå in...en porslinsaffär!!! Ni förstår hans längtan över denna va?

Men jag ska erkänna att även jag gläds över denna lilla pryl och sprang runt på city gross i jakt på soda vatten. Och Vad är föresten skillnaden på kolsyrat vatten och soda?! Lottlös om än för några lime gav jag mig iväg, jag glömde till och med mynta. Så nu går jakten vidare, för nu jäklar ska det bli en moijito när barnen sover!

Sin vikt i guld

Det är nog ett bra val av oss att spendera sista dagarna på hemmafronten. Härifrån kommer vi göra små utflykter men basen blir vår borg, en solig sådan ser det dessutom ut att bli. Vi försöker komma in i lite vardagsrutiner samtidigt som vi försöker njuta av den sista veckan utanför ekorrhjulet.
Idag har vi varit på stranden och hängt. Moltas träffade sin högt efterlängtade kompis Isak och en lekträff i morgon är inbokad och klar till hans stora glädje. Då ska jag minsann ta mig an staketet igen, så att det blir klart innan vintern. Tom får ha kollen på mini monstret så att hon inte pillar i burkarna och en är bra mycket lättare att hålla därifrån än två. Så jag har väl ett par timmar på mig att måla ifred, måntro om jag blir klar?
En bit till på vägen i alla fall...

Moltas plockade med sin "pangare" till stranden som han smög omkring och letade djur med.

 

Och Olivia åt kakor, precis som vanligt. Lill fia börjar minsann lägga på sig lite. Äntligen!

Igår kväll satt jag och Tom och vägde vår vikt i guld, för vad är man egentligen värd? Vi snackar Livförsäkring. Det känns verkligen avigt att sitta och planera för om någon skulle gå bort (peppar, peppar, låt det aldrig ske), hur mycket behöver då den andra för att klara att sig och då framförallt jag som är kommunal arbetare? Lånen blir lösta, bra! Hur länge måste jag sörja med lön? 1, 2 eller 3 år? Det får bli ett år... Hur mycket behöver barnen?
Frågor som känns overkliga men ändå viktiga. Det känns bara så konstigt och man kommer på sig själv med att vilja ha allt som går, fast jag vill ju inte betala för mycket för det eftersom vi förhoppningsvis aldrig ska behöva nyttja dessa ekonomiska källor. Jag tror vi kom fram till en bra lösning, men det är ju som ett lotteri där det senare visar sig om man tagit bort respektive lagt till det "rätta" som i nödfall skulle visa sig behövas. Inga lätta beslut minsann!