Ute i trädgården med hela tjocka släkten och övriga som inte haft tillräckligt god anledning att tacka nej och som dessutom med högsta sannolikhet måste sitta där under paraply med tjocktröja och äta en blöt jordgubbstårta. Stackarna, verkligen en miss i planeringen som man inte kan påverka, men de överlever nog som tur är.
Jag sticker ut hakan och säger återigen att detta med dop är lite "over do". Då vi valt (inte utan het diskussion) att inte döpa våra barn kan jag bara återigen luta mig tillbaka och känna att det var rätt val. Jag vet inte hur många av våra vänner och bekanta som döpt det första barnet för att traditionen så lyder och just för att det är första barnet, vilket betyder lite extra engagemang och ork. När sedan resten av telningarna kommer så känner de flesta att "Suck, nu måste vi göra det igen. Har vi döpt en så måste vi ju fortsätta... Hur tänkte vi egentligen? Ok, vi kör väl på ändå, men bara för släkten så att mormor blir glad. Så enkelt som möjligt!" För vist är det så att man gått på en hel del dop för vännernas förstfödda, men sen är det glesare mellan inbjudningarna?
Sorry annelie, men jag har bara kort från dina barns dop. Fast de var ju väldigt trevliga till skillnad från alla andra ;) Hur tänkte jag dock med kläderna? Sitter de inte lite väl tight? Man kan ju tro att det är jag som 6 månader tidigare fött barn, inte Annelie den trimmade bönan.
Nu var det ju inte detta jag hade tänkt skriva om utan det sura vädret. Idag hade jag tänkt skåla in det nya jobbet och njuta av segerns sötma. Men regn och rusk gör mig lite sur, så det får nog vänta lite. Som det ser ut nu så lär jag nog bli ensam med barnen ganska länge då det är trafikkaos i Stockholm och alla tar svängen förbi Ekerö och bilfärja för att komma vidare. Detta innebär att Tompa inte kan väntas hem de närmsta timmarna. Tänk om alla jobbade där de bodde, då hade detta inte varit ett återkommande problem. Tillbaka till bondesamhället helt enkelt!
Barnen verkar som grädde på moset vara i sitt esse. Lite skämtsamt sa jag och min kollega på jobbet att man kanske skulle vara lite mer sur och tvär mot de barnen och istället ha lite ork att vara glad och pigg för de egna. Trots att jag gjorde ett halvhjärtat försök att tillämpa detta innan jag gick hem för dagen, så verkar inte det positiva tänket infunnit sig ännu. Jag mutar istället med godisklubbor som jag hittar längst bak i skafferiet, kvar från påsk. En var till barnen och två till mig. Man måste ju överleva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar