The End

Det känns nästan lite vemodigt. Hur avslutar man ett års dokumentation? Det är så mycket som jag vill ha in men det går ju självklart inte, så jag försöker fatta mig lagom långt.
Hursomhelst är jag är så glad att jag genomfört detta bloggande, tänk att jag har ett helt år nedskrivet att se tillbaka på!

Bloggen har fått mig att reflektera över den vardag som man ofta inte riktigt tar sig tid att stanna upp i. Det har verkligen varit både upp och ner, men när man tar sig tid att försöka beskriva sin dagliga gång så inser man att det faktiskt finns fler guldkorn än vad man väntar sig.

Det känns som om det är många frågor som är obesvarade och så lär det förbli. Kommer Moltas att bli proffs eller ingenjör? Kommer han att fixa nr två på toa innan 4-års kalaset? Hur många år tar det innan barnen sover till minst kl.08:00 på helgerna? Oliva min lilla bokmal, vad blir det av henne, nobelpris i litteratur? Kommer de att ta sig runt i världen och se och uppleva saker som jag så gärna hoppas att de gör? Kommer Tom någon gång att få inreda vinden, som enligt honom skulle vara lösningen på det mesta och därför bör prioriteras? Köper vi en katt? Och jag, vad gör jag?
Ja, det är väl bara så att den som lever får se. Enkelt men sant.

I lördags kväll när jag satt i soffan så ropade Moltas uppifrån att filmen var slut. I vanliga fall brukar detta följas av tjat om macka, läsa bok, ska bara, ska bara...  Men inte igår. Då blev det först lite tyst och sedan hör jag "Mamma, jag vill ge dig en kram. Du kan få en puss också, det kan du". Jag säger åt honom att komma ner och när han smyger sig ner så ser jag detta lite generade uttryck han kan ha i sitt ansikte. Jag ser att han mår bra och fylls av en känsla att små saker som oroat mig lite kring hans hälsa kommer att lösa sig, att det kanske redan är på gång. Motvilligt hoppas jag att lösningen satt i en jäkla mask. Guds hand kan ha många olika skepnader.

Mitt allra första inlägg dedikerade jag till den som fick mig att läsa en blogg första gången, nämligen Magnus Uggla. Och tro det eller ej men mannen har varit borta från rampljuset under hela detta år, men nu är han på väg tillbaka. Tänk vilken godhjärtad person som valde att stå tillbaka och ge mig chansen. Så nu bollar jag tillbaka ansvaret och konstaterar att cirkeln är sluten

November 2010

November 2011

Tänk vad mycket som sker under ett år. Stanna upp och njut, tiden kommer aldrig tillbaka!

Over and out!

En lördag utan större tvist

Tom är i Tallin på konferens, långt bort från det maskträsk vi övriga lever i. Egentligen är det nog endast jag som lever i det för Moltas är lyckligt ovetande om vad som funnits inuti honom, vad det nu egentligen var?
Den stackaren fattar inte alls varför han ska ta medicin och när jag förklarar att det är så att han nog haft en mask i magen så tittar han på mig med bestämd blick och säger "Mamma jag lovar, jag har inte ätit mask. Jag har inte stoppat en mask i munnen!". Lite roligt trots allt.
Som tur är har jag ännu inte sett skymten av ett ringlande monster och jag hoppas att det så förblir, i alla fall tills någon annan kan ta ansvar för toalettbesöken.

Igår kväll kom Roosan ut på besök så det blev skönt häng i soffan, lite vin och skitsnack. Idag har jag och barnen varit i "Bromma blocks" med uppdrag hårklippning för barnen. Moltas som vanligt supertaggad innan men sedan inte alls lika cool. Med tvång fick jag honom dock att sitta i mitt knä medan frisören gjorde sitt och efter en minut så var han lugn och gillade läget. På denna minut så hade Annelie som var på samma ställe hunnit uppfatta att vi fanns i shopping centret, hon kände igen skriket... När det sedan var Olivias tur, vilken var den som jag i förhand var mest nervös skulle flippa ut, så sätter hon sig rätt upp och ner i stolen och kör "stone face". Inte ett ljud eller min. Hon är kanske en tjej ut i fingerspetsarna redan nu, som njuter av att bli ompysslad inom området skönhet.

  Fina blev de i alla fall båda två.

Sedan var det dags för lite shopping och nu kunde jag inte hålla emot längre. Alla dessa underbara klänningar och festkläder som finns överallt, bara gör mig galen av "vill ha". Så idag blev det inköp inför nyår, i alla fall delvis.

Sen hann jag även få in ett boxningspass med min gamla kära sparringpartner lilla a. Gymmet hade öppet hus så vi passade på att göra en hälsoprofil också. Tro det eller ej, för trots att vi båda haft det motigt på träningsfronten en period så var resultatet av fett/ muskelprocent väldigt bra. Som om inte detta var bra nog så visade det sig att våra fysiska åldrar var bra mycket yngre än den faktiska. Det är värt att fira med lite ostbågar ikväll. Dessa får bli min morot för att motivera mig att sitta och skriva en hög utvecklingsplaner när barnen somnat. Verkligen en toppenkul lördagsaktivitet...not!

The worst ever!

Detta inlägg är inte för den som är lätt äcklad. Det handlar återigen om Moltas och bajs, är det kanske final veckans tema? hoppas inte det...

De ringde från förskolan och berättade den stora nyheten att Moltas minsann bajsat på toaletten. I min enfald kände jag mig lite lycklig en mikrosekund och tyckte att det var roligt att de kunde ringa och meddela något positivt för en gång skull. Sen kom det, "men...".
När de torkade och skulle jubla lite över händelsen, så upptäckte de att korvarna inte var ensamma. Där mittibland dem låg en lång ihoprullad mask. När jag hörde detta höll jag på att spy och kroppen började automatiskt att darra av obehag. Mycket kan jag ta men inte detta!
Personalen klargjorde att jag nog skulle ringa husläkaren och få en tid snarast, så att behandling kunde sättas in. De hade tidigare sett en liknande mask och tyckte sig känna igen arten, spolmask. Sen redogjorde de tydligt att om jag nu vill se den så får jag gärna komma ner och plocka upp den själv. Äh...tror inte det va?! Jag kan inte ens visualisera detta utan att nästan börja grina.
Försöker muta personalen med en flaska vin till den som plockar upp den, med de avböjde bestämt. Då undrade jag om de kunde ta kort på den, så att jag kunde visa läkaren (det är vist bra enligt sjukvårds upplysningen om man vet hur de ser ut) och komplettera med deras upplysningar kring utseende, vilket var helt ok.

När jag väl kom till förskolan för att hämta mina två telningar, så visar det sig att en av pedagogerna tagit mod till sig och plockat upp masken, med hjälp av ett egengjort fiskespö av piprensare. Hon är verkligen min hjälte! Hon hade sedan placerat masken i en påse som sedan lades i ett "hundbajspåse".
Denna fick jag sedan placera på passagerar sätet i bilen och jag lovar att jag höll mig på min kant under hela vägen, samtidigt som jag satt och rös av rädsla då jag tyckte påsen då och då rörde sig.
Väl framme så sprang vi hela vägen in med påsen hållandes mellan nyporna en meter framför mig. 
Vår farbror doktor Bengt tog emot oss och undrade om vi alla skulle ta prov. "Inte vet jag", sa jag. När jag halade fram påsen och sa att det är en mask, så tyckte jag se en viss avsmak i hans ansikte. Han trodde nämligen att vi i vanlig ordning var där för att ta halsprov.
Han tar påsen och går och ställer sig vid ett handfat, hämtar sedan sina glasögon för att se bättre och säger att jag kan komma och kolla. ???? Jag ursäktade mig vänligt men bestämt och sa att jag inte pallar sånt här, så han fick minsann kolla själv. Han är tyst, öppnar, prasslar lite och undrar sedan "Men var är masken?
I påsen ligger det en genomskinlig slemhög med vissa suspekt bruna prickar i. Jag vägrar fortfarande att titta och ber honom kolla i den innersta påsen. Detta säger han att han gör och säger sedan åt mig att titta, det är ingen mask i påsen. Jag tittar mot alla odds och ser att han faktiskt har rätt. Börjar garva och säger att masken måste ha löst upp av att de la den i en påse. Han informerar mig då att en mask inte bara kan upplösas och förvandlas till slem, om den inte legat i en påse i månader eller år, typ.
Hade personalen utsatt mig för ett "practical joke"? Nej, så kan det inte vara. Jag höll verkligen på att skämmas ögonen ur mig men stod trots detta verkligen på mig vad personalen sagt. Det måste ha varit en mask!
Hursom kommer vi överens om att vi tar en behandling för mask, även om han inte trodde det existerade någon. Mask kliar och Moltas har verkligen inte rivit sig mer i rumpan än vanligt.
Så nu återstår det att se om det finns något att fasa över eller inte. När det nu på kvällen började rumla i magen på honom och han ville bajsa (i blöja), förbarmade jag Tom att han skulle åka till Tallin just idag. Men som tur var gick vi lottlösa och jag andas lite lättare och hoppas att personalen hade så fel.
Oavsett resultat så står jag i tacksamhetsskull till den som plockade upp "det", så i morgon blir det tårta för personalen. På kortet ska det stå: "Hoppas det blir smaskigt gott". Kul va?

Rent hus

Moltas har fått en ny sysselsättning under sina toalettbesök. Medans andra (hans far) både kan ta med sig dator och tidning in och försvinna en trekvart, för lite lugn och ro, har Moltas fullt sjå.
Eftersom han fortfarande vägrar att bajsa på toaletten sköter han således sina större behov i blöja, vilket leder till en inte så fast position.Vad min lilla gosse då tar sig an är nämligen städning av toalett.
När han varit där inne tvivelaktigt länge, bakom låst dörr så klart, så får vi slå oss in och möts var gång av en väldigt fräsch doft. Så pass fräsch att munnen liksom låser sig i en rörelse och man får svårt att andas. Man kan väl säga att han överdoserar diverse rengöringsmedel en hel del. Det första han alltid säger är "Jag gör det bara lite fint" .

Idag var det dagen efter vår städerska (ja, jag erkänner) varit där, så speciellt smutsig är det inte och det luktar heller inte illa. Jag tror inte detta grundar sig i missnöje över att det är orent eller äckligt, utan mer i att han tycker att det är roligt att spruta med "sprutmedlet" och använda svabben.
Vad vi dock lärt oss är att plocka ut tandborstarna för de har varit oförklarligt blöta när man ska använda dem på kvällen och varför vill man inte veta. Jag fick bittert erfara ett av mina gamla hyss som jag i unga år alltid körde på syrran, det med tvål på tandborsten. Inte trevligt. Inte gott.
Dock tror jag inte heller detta var ett försök till bus av Moltas utan mer en rengörande funktion.
Vad vi efter dagen lärt oss är att vi även ska plocka bort alla rengöringsmedel. Detta efter att kommentaren idag när vi öppnade dörren var: "Jag gör det bara lite fint. Akta pappa, det är väääldigt halt". En halv flaska "rengöringsmedel sprut" senare.

Jag hoppas bara att detta intresse håller i sig några år...

Vår Zlatan är inte på topp

Jag tror nog att minst 70% av alla pappor i Sverige denna dag har öppnat ett hårt paket med Zlatans bok inuti. Så även pappa Tom, men för att ändå skilja oss lite från mängden kastade vi in ett par nya mjuka mysbrallor också.
Men "vår Zlatan" mottog presenterna med halvt intresse. Ett leende försökte sprida sig på läpparna men hade riktigt svårt att bryta igenom, då barnen slet och skrek öronbedövande om vem som egentligen skulle öppna paketen. Tom var självklart inte ens ett av alternativen.

Orsaken till det ljumma intresset är dubbelt, pest eller kolera eller "same ,same but diffrent". Tom hade heldag med Julita gänget igår, en riktigt höjdarkväll verkar det som. Så om inte "pann knack" var illa nog slänger vi in en liten feber såhär på kvällningen också. Att dvalan som har rått under hela dagen skulle kunna ha spår i en infektion är jag tveksam till. Jag tror mer att kroppen fortfarande är i chock efter bad i tunna, bad i sjö, bad med baddräkt i liten bassäng (skulle iallafall inte förvåna mig men källgranska helst inte) och en hel del goda öl. Vi vet väl alla hur småbarns pappor blir när de är ensamma långt hemifrån, långt ifrån vardagen och tidiga mornar?
Nej, nu ska jag inte vara elak för det är ju ändå "Fars dag". Kanske har han fått en släng av mina gamla baciller? den som lever får se. Skulle så vara fallet förvånar det mig inte.

Denna vecka har verkligen varit usel helt enkelt. Det känns knappt som om jag och Tom har pratat med varandra mellan feber dimmorna och aktiviteter på olika håll. Men efter nästa helg (Tom ska till Tallin med jobbet) är det stop med utsvävningar då ska vi hålla oss hemmavid ändå till jul. Så det så!
Nu hoppas jag att nästa vecka känns mer positiv, jag vill ju avsluta min års dokumentation med flaggan i topp. På söndag stänger jag ner bloggen.

....

Ibland jag saknar Thailand så mycket

Ligger hemma och känner mig svag och vek. Herr halsfluss som var på besök hos vår familj med lite väl jämna mellanrum i våras, är nu tillbaka. Än så länge är det bara jag som drabbats och jag hoppas att det så förblir. Igår var jag hos doktorn och fick penicillin men känner mig fortfarande ganska risig. Jag drömmer mig tillbaka till mars då vi var i Thailand, tänk om den svenska sjukvården kunde vara lika underbar. "Ring, ring". Hej jag skulle behöva träffa en läkare, jag har så himla ont i halsen och hög feber. Jaha, ska jag vänta två timmar? Om han ska komma till hotellet? Äh...ja tack!. Tack då, hej,hej.

Vad jag önskar att detta kunde ske här hemma. Nej, istället ska du ut och köra bil när du är som allra risigast, sen ska man sitta i ett väntrum med betoning på vänt. Efter det kommer farbror doktor och klämmer och lyser i öronen och trots att det är så uppenbart att du har halsfluss eftersom man knappt får in ett finger i munnen, så ska man ändå gå till ett annat rum och ta prov. Sen ska man sitta och vänta igen på att doktorn får svaret skickat till sin dator och man blir sedan inkallad och får dommen... halsfluss. Surprise!
Sen ska man ta sig till Apoteket och köa för att köpa medicamentet innan man tar sitt smått yra huvud och kör hem som en enda stor trafikfara.
Nej, tacka vet jag Thailand. Drömmarnas land. Där kommer doktorn, kollar i halsen, konstaterar direkt att det inte ser bra ut, tar upp sitt medhavda apotek och ger medicinen rätt i handen. Sen får man lite extra kuckelimuck som man inte vet vad det är, men ack så bra det blir. En spruta i skinkan, lite halstabletter och man är redo att ta sig an livet igen bara efter några timmar. Jag tror jag saknar sprutan mest, smärtlindring rätt in i blodomloppet, we like alot!
Istället sitter jag nu istället här i kalla Sverige, fortfarande ont och lite feber trots att det gått ett dygn sedan man började medicinera. Jag drömmer mig bort...gud, vad bra läkarvård kan vara!

Thailand. Både vackert och underbart!

Var tog veckan vägen?

Då är den förbi, veckan som jag längtat till för att orka hålla ut till julen. Höstlov måste vara det bästa Skolverket någonsin infärdat i den svenska skolan, men tyvärr några år försent för att jag som elev skulle få ta del av detta.
Nu var det inplanerat arbete två och en halv dag och sedan komp det samma. Som sig bör numer råkade det slinka in två vab dagar, vilket innebar lite extra "ledighet" men det kändes som om jag kom helt ur kurs. Jag hade planerat att hinna med så mycket på jobbet under dessa dagar och sedan skulle jag bara njuta. Istället blev det lite dåligt samvete, inställt frisörbesök och en halv hängig Moltas. Nu när söndagen är här så känner jag mig inte alls så förberedd och taggad för resterande tid av terminen.

Men jag har haft det lite bra också. Varit på "Tropicariet" i kolmården med syster och familj. Moltas verkligen älskar alla dessa äckliga djur, som jag får hjärtklappning av att bara tänka på. Olivia är inte heller speciellt förtjust utan lite mer avvaktande, eller rättare sagt mest fastklistrad på höften. Varför finns egentligen ormar och hur kan man fridlysa dessa? För mig skulle världens alla ormar kunna utrotas utan att det skulle röra mig i ryggen. Jag skulle till och med vara med och finansiera en global orm förgiftnings epidemi. Skit i naturens kretslopp och alla djurs betydelse. Det finns andra djur som kan hoppa in och ta ormarnas plats, så viktiga är de inte. Usch. Men jag är stolt för att jag ändå gick med in och tro det eller ej, jag tjuvkollade lite med ena ögat på ett par av de slingrande odjuren.

 Aporna är väl det som är bra med detta ställe enligt mig. Det är svårt att inte klappa dem trots att man inte får. Moltas i princip jagade dem och hade lätt kunnat smuggla ner en i handväskan när han skulle hem. Det hade han säkert även gjort med en orm...hemsk tanke!

 

 Inte ens aporna lättade upp denna lilla dam. Att de sedan gav sig på hennes vagn var ännu värre.



Tänk att jag tog ett kort på en orm om än i förbifarten. Ni ser väl otäckingen size låång nere i högra hörnet.

Sedan har vi också hunnit med att vara en sväng i Karlstad hos Lisa och Per. Alltid lika trevligt och inte allt för ansträngande. Synd att det är så långt bara, för jag hade mer än gärna träffat dem lite oftare. 

När kyrkklockorna tystnade

Att jag är en morgontrött människa finns det flera som fått erfara. Att träna på tidig morgon är därför inget alternativ, men ibland måste man om målet inte är att rulla in till julbordet. Att ett spinningpass är skönt innan tuppen är uppe kan jag inte hålla med om, men efteråt känns det helt ok.
Hela kroppen signalerar chock så tidigt. Okej om man kör yoga, mysigt, väcka upp kroppen... Men spinning?! Det värsta är att jag nu känner mig trött igen, jag kanske skulle behövt sova den där extra timmen istället?
Men att få ihop livet med barn och heltidsjobb är inte helt enkelt, så då måste man ibland ta till dessa tortyr metoder.

Nu ska jag in och jobba till klockan ett, sedan lite relax hos frisören, innan jag hämtar upp Olivia från förskolan och drar till Katrineholm. Två dagars komp och häng med syster yster hägrar innan vi tar oss an helgens tripp till de Värmländska skogarna. Var Moltas är? Hos farmor och farfar och insuper lantluft. Han har nämligen haft lite feber, låter som en skiva med en STOR repa i enligt mig.