Grundstenar

I livet har man olika saker som är viktiga för att man ska må bra och för mig är vänner en av de viktigaste delarna. Som tur är har jag flera av detta runtomkring mig nästan dagligen, men jag har också mitt grund kitt, stommen från förr som man alltid kan falla tillbaka på oavsett vad. Självklart gäller det att man sköter underhållet av relationen, men som en gammal trogen häst står de alltid där och väntar. Det kan gå veckor eller månader utan att man hör av sig, ibland mer till vissa än andra eller mest över mail med någon. Trots detta så är vi de samma när vi väl kommer ihop oss. Vi skrattar åt samma saker som alltid, bråkar om samma saker och spelar samma gamla kortspel. Tråkigt tycker kanske vissa, skönt avslappnande enligt mig.
Nu har vi i flera år antingen varit gravida, ammat eller haft småbarn utspritt vilket gjort att träffarna varit av lite lugnare slag. Men nu börjar det dock hända grejer igen, nu börjar partytarmarna att pocka på.
Från att tidigare år planerat träffar med innehåll till chans att vila upp sig, börjar vi nu se chansen att flyttas tillbaka i tiden då vi var drottningar av stans uteliv, Katrineholms farliga (i alla fall enligt oss själva...). Till skillnad från de yngre åren väljer vi dock att gå ut på fredagen för vi vet av erfarenhet att återhämtningen numer kräver längre tid. Att dessutom lägga en hel lördag med fixande av hår, ansikte och kläder känns onödigt, det blir liksom inte mycket bättre inser vi idag. I själva verket blir det nog fasiken bättre med en mindre påkostad makeup, för jag har då aldrig sett mina vänner så snygga som de är idag. Och vist rockade vi som förr, som om att det inte fanns någon morgondag. Detta trots att vi visste att vi skulle få sona dagen efter, med det var det värt! Och tänka sig, vist hann vi med att vila upp oss också, kan det bli bättre?

 "There is no tomorrow"

 Eller?

Nattvandrare

Så har vi då kommit till den punkt då båda barnen trivs i våra sängar. Moltas har ju haft en abonnerad plats där till och från sedan ett par år tillbaka och kommer nu de flesta mornar invandrande med kudden i högsta hugg, placerar sig i mitten och sover vidare. Döm om hans förvånig när han i förrgår tar sin vanliga runda runt 05:00, slänger upp kudden och kryper upp.
Där, precis på hans invanda plats, ligger en glatt smilande Olivia och ler trumfierande. Katastrof är ordet och kaos utbröt. Moltas börja störtgrina, jag flyttar Olivia. Olivia börjar tokskrika och jag placerar henne då mysigt nära sin kära mor. Då börjar Moltas från sin paxade plats att gråta igen, han vill ju också sova bredvid mamma! En sömndrucken Tom som knappt varit medveten av turbulensen erbjuder då Molle att sova hos pappa....inget bra förslag. Tillslut efter lite extra kramar och kli så somnar barnen (om än för låtsas sov av Olivia) medan jag känner mig som en korv i alltför trångt korvbröd. Detta är inte mysigt!
Sen kan man lugnt säga att morgnarna fortsatt i ett oskönt tempo. Oliva envisas med att vakna tidigare än en piga som ska mjölka korna. Jag börjar tro att hon gör detta för att få "lyxplatsen" mellan mamma och pappa och även chansen att reta sin bror till gallfeber. Hon är fasiken en inbiten retsticka, som en ulv i fårakläder. Det hävdar jag bestämt.

Ibland är de bästa vänner, ibland inte...

Nu laddar jag för en helg med mina gamla godingar eller "Smurf babes" som vi kallade oss några år tillbaka. Idag tycker det att känns ganska bra, efter att ha blivit kallad för monster för att jag envisas med krav på matintag, samt att maten jag lagat luktar äckligt, signerat Moltas. Allt går självklart över efter ett tag, men idag steg jag in i min lilla isolerade "mamma bubbla" och total ignorerade både gråtande, skrikande barn och lugnt fortsatte röra i grytorna.

Rekord

Idag hände det till Toms stora glädje. Det blev botten notering på notan för Ikea besöket.
Etthundra trettio kronor fattigare och inte ens ett värmeljus rikare. Och det värsta (bästa?) är att jag inte ens gick därifrån irriterad, kan detta verkligen stämma? Uppdraget var ett sängskydd till Olivia och inte ens detta kom vi hem med utan endast några lågenergi lampor och en kroklist. Nu när jag tänker till så kan det vara så att Tom bet ihop under hela besöket, eftersom han var så imponerad av vilket klipp jag gjort tidigare under dagen. Jag ropade in en växasäng på blocket för hundra kronor och den var både hel och ren dessutom.

Annars har dagen varit som ett maraton. Vi har hunnit med så mycket både bra och roliga saker. Vi har städat bort alla utemöbler, bytt till vinterdäck, grillat korv, köpt säng, varit på "Järva fältet" och klappat djur, köpt vinterskor och Ikea. Barnen somnade i bilen hem, inte helt konstigt kanske.
Det är dagar som dessa som gör att man får ångest alla de andra söndagarna när man knappt kommit utanför dörren och ändå känner sig trött.

 Det är inte alla som har "Spindelmannen" i äppelträdet och vi har dessutom två.

 Massor av djur fanns det att klappa. "Järva fältet" är helt klart värt ett besök.

Tyvärr missade vi ponny ridningen, men häst som häst. Glad är han i alla fall.

En randig dopklänning

En del familjer, kanske de flesta vad vet jag? verkar ha en dopklänning som gått i arv sedan urminnes tider. På min sida av familjen existerar inte detta i och med att säkert 80% av de som är födda i nutiden och framåt är kyrkan otrogna. Jag vill dock tillägga att jag inte tillhör denna skara. För som den sanna gudmor (eller numera tråkiga benämningen fadder) jag är, gick jag till prästen för att kunna överlämna Theo till guds lilla barnaskara.
Mitt dop i sig är helt klart värt ett eget inlägg för att kunna skrivas in i historieboken. En bakfull pojkvän, sur mormor, enskild kyrkfika med prästen, en rejäl näve vatten, tokfnittrande syster samt en kissattack. Oj, oj, oj...

Hur som så har jag nu insett att släkten trots detta kan hissa en fana över en klenod som går i arv i nedåtstigand led, nämligen "Tiger" dräkten.
Året var -02 och jag skulle köpa present till Alfred som då bara var en liten plutt. Dräkten är ju så söt att jag inte kunde motstå den och det ångrar jag inte idag. Tyvärr är väl han egentligen den som varit minst intresserad av den, men sen har den betalat av sig! Måns praktiskt taget levde i den under några år, Moltas har använt den flitigt under sin "lejon period" och nu har Olivia hittat den.
Vem har sagt att det måste vara en vit klänning med sidenband som ärvs inom en släkt? Denna randiga och genusneutrala dräkt fungerar minst lika bra!

Måns

Moltas

Olivia

Tyvärr var Alfreds bebis tid innan digitalkamrans ankomst, så detta kan jag inte trolla fram en bild "ur minnet" på. 

33 år på Taxinge slott

Då var årets födelsedag här igen. Jag tycker om födelsedagar och har ingen ångest, tror jag...
Kan tankar på vad man ska göra resterande del av sitt yrkesliv vara ett sådant tecken?
Jag kan säga så här, det är inget jag grottar ner mig över i alla fall. När det är tiotal och ibland också fem ental så anser jag att en fest/ överraskning kan vara på sin plats, men en enkel 3:a efter en annan 3:a är inte så speciellt.

I år fick jag dock en nyck att vi skulle göra en familjeutflykt för att ändå göra något. Min plan var Taxinge slott och dess gedigna kak, bull och tårt sortiment. Ryktet har gått att det ska vara något utöver det vanliga, vilket jag nu kan hålla med om. Jag och Tom delade på 2 tårtbitar, en pistage biskvi, en vitchoklad kaka och en espresso kaka. Sedan smyg åt vi lite av barnens kanelbulle och chokladsnitt, att säga att man var äckligt sockerfylld redan efter 10 minuter är inte en lögn.

Fint väder och fin omgivning gör att jag verkligen uppskattade denna lagom lilla tripp. Men när vi åkte där ifrån två timmar efter ankomst så var jag minsann lite hungrig. Detta lömska socker,det leder en rakt ner i fördärvet! För att råda bot på problemet och slippa större uppoffringar på min dag, så blev det thai hämtmat som middag. Och det är väl lika bra att köra dagen ut... Det blir nog till att "lufta" en påse popcorn till filmen ikväll, det är jag värd.

Nu sitter jag här i soffan och värmer upp mina nya spinning skor som jag fick av familjen. Killen i affären sa att jag skulle använda dem lite hemma för att se om storleken är rätt. Tajta ska de vist vara och det får max vara 5mm i utrymme för tån. Konstigt, det verkar vara samma regel på mina byxor...
I morgon är en annan dag, en dag när jag är lite äldre och klokare. Det är då det kommer att ske mirakel med moralen.

Den smyger sig på

Höststämningen alltså, med både dess goda och mindre goda sidor.
På min positiva lista står bland annat: tända ljus = många besök på Ikea, mysbyxor som känns lite tabu på sommaren samt mycket bättre sömn.
På min negativa lista står bland annat: Noll med motivation för träning = lite tightare och osköna byxor, mörker, mörker, mörker samt snoriga barn vilket leder till lite för mycket vab.

För som sagt är vi här igen, hemma med sjukt barn. Som vanligt, "peppar, peppar", är det Moltas som inte alls visar sig vara den Stålmannen han ofta utger sig att vara. Vi gillar läget, suckar lite men inte för mycket och gör det bästa av situationen. Jag har hunnit grovstäda ur garderoben på sommar saker och nu ser det lite ljusare ut utrymmes mässigt.
Moltas låg i soffan och pratade gamla minnen. "Kommer du ihåg mamma när vi åkte husvagn? Det kan vi kanske göra igen, en spindelmannen husvagn". Sen konstaterade han att vi måste köpa nya damsugs påsar, "Kanske vi kan köpa Spindelmannen påsar mamma?"
Det känns som vi har ett tema oavsett område.

Nu ska jag fortsätta med ännu en bra sak med hösten. En kopp te i soffan, filt och "Wordfued", underbart!

Olivia sympatiserar med Moltas i soffan, i morgon får även hon en fridag med skönt häng.

Oj, höll på att glömma alla mössor på min bra lista. Jag verkligen älskar dessa och Tom drar inte lika djupa suckar på hösten som på våren när jag visar upp mina inköp. I helgen blev det 8 stycken, alla såklart nödvändiga! (Vissa var dessutom nästan gratis och det är sanning, fråga han som inte fick en enda).

Sama same...

...but diffrent.
Kanske är det snart dags att låta killen få testa ridning trots allt. Han tycker verkligen att det är jätteroligt, vilket inte faller hans far riktigt i smak. Men om Moltas använder detta som substitut så kanske han snart faller för trycket, annars lär han varken ha kvar sina knän eller självkänsla speciellt länge.

 

Och handlar det inte om hästintresse så kan man lugnt säga att någon har blivit en 3,5 årings "bitch".

Korvträsket

Lördag morgon eller ska man kanske säga förmiddag? Hur som har vi redan varit vakna alldeles för många timmar enligt mig, säkert alldeles lagom enligt barnen.
Idag fick jag dock till en morgon där jag kunde ligga kvar i sängen och värma mig lite, medan barnen lekte inne på sitt rum. Detta brukar aldrig ske så jag ser det som ett steg framåt i "sköna- vakna- på- helgen- mornar" som alla med äldre barn spär rykten kring.
Tompa är på konferens med jobbet eller vad man nu ska kalla det. Konferens bör väl innehålla lite utbildning för att få titulera sig just detta. Om att klättra i berg och dansa på borden är utvecklande inom mjukvara och programmering, så är jag lite oroad för företagets framtid. Bäst att spara in på maten och godiset i helgen, Tom kanske inte har något jobb om en månad....

Vad passar då inte bättre än att fortsätta äta av det korvförråd jag tycks samlat på mig? Jag har verkligen kört fast i idé torka för middagar. Det enda som jag kommer på är rätter med korv, eller rätter? Är kokt korv med bröd en rätt?
Sedan i onsdags har barnen fått makaroner med grillkorv, kokt korv med bröd och igår stekt falukorv med makaroner till middag. Planen för idag var att svänga ihop en stroganoff....med korv. Lite sjöbjugg varning är det just nu. Jag måste verkligen ut ur detta korvträsk snarast. Inte för att jag tror de lider speciellt mycket av det, men mitt samvete gör det.
Dagens plan är att åka till centrum och handla lördagsgodis, kanske en sväng till biblioteket också. Jag är lite rädd att vi faller för frestelsen och hamnar på grillen för lunch (korv), snabbt och gott. Men i så fall får det väl vara så, det finns de som aldrig får äta korv och de skulle säkert vilja byta med oss. Det är helt enkelt bara att ta nya tag, nästa vecka får det bli köttbullar som tema, eller fiskpinnar.

Korven verkar inte påverka intelligensen i alla fall. Böcker slukar dessa tu på löpande band just nu.

Tillbaka på ruta 1

Jaha, då var lyftkranen avbeställd och frustrationen tillbaka. Känner mig som värdens elakaste mamma som nästan barrikaderar mig framför skåpet med blöjor. Moltas gråter och vill inte alls gå på toaletten oavsett vad. Jag mutar med tuggummi, choklad och till och med lågmärket..."Då kanske Olivia bajsar på toaletten och får en lyftkran" (Mycket tveksamt jag vet, men det blir värre...) "Vill du det?" Ja", säger Moltas, "då kan jag låna Olivias kran" (smarthuvud). "Nähä", säger elaka mamman, "det är ju Olivias kran". ?! hur tänker man egentligen. Jag kan till och med erkänna att jag även sagt "kanske det är så att lyftkranarna tar slut..
Jag skäms nästan att erkänna det, men i krig och kärlek gör man saker man inte alltid är stolt över. Jag tror det kan bero på att jag vet att han faktiskt kan men har en rejäl "hang up". Ena dagen så luffsar han rätt in på toaletten utan problem och gör det han ska. Andra dagen gråter han så att det skär i hjärtat samtidigt som han skriker efter pappa. Jag är helt klart den onda i detta.
Vad ska man då göra? Vissa säger att det bästa är att låta det bero, det löser sig när han är redo. Andra har helt sonika satt ungen på ringen trots skrik och tårar i väntan på leverans.
Lite roligt i allt detta är dock att han hittar lösningar på problemet. Då han vet vad vi önskar att han gör, så smyger han helt sonika upp och förser sig med en blöja. Sen låter han oss omedvetna föräldrar veta att " Nu är jag färdig!". Man får ju vara glad för det lilla, egna intiativ är aldrig fel det heller!

Förlåt min lilla älskling, men ibland är du lite väl envis!

Plötsligt händer det!

Söndag 2/10. Moltas med tuggummi i munnen. Vad kan detta då betyda?





Det är nu officiellt, Moltas bajsar på toaletten! Det som tidigare varit ett lockbete blir nu verklighet. Både tuggummi och en lyftkram kommer att föräras denna lilla man och det var han inte sen med att påtala. Det var också väldigt noga att detta skulle framföras till jultomten!

Tänk vad livet kan ta olika vändning i sätt att göra en glad. Ena dagen New York andra dagen bajs i toaletten. Vist är det väl härligt med ett småbarnsfamilj liv?!

New York

Jag vet inte alls var jag ska börja. Det har verkligen varit toppen och jag har njutit hela tiden. Vi har gått, gått och gått så till den milda grad att jag sista dagen hade värk i nästan hela kroppen. Staden i sig är ju nästan övermäktig till storlek och vi har väl inte mer än skrapat lite på ytan. Vi har fått ta del av några godbitar men har en hel hög kvar att utforska nästa gång, någon gång.
Nu kör jag ett bild race istället!

Efter två turer turistbuss så begav vi oss till Empire state building. 86 våningar upp i luften med vy utan dess like. Inte ens jag som är höjdrädd kunde stå emot att halvt hänga utanför staketen för att få bra bilder. Sen kom värmen, pust! Varm var det, inte alls i balans med vår packning.

 

 Sen fick jag då äntligen träffa min gamla basket polare "Biggen" som jag inte sett på länge. Hon guidade oss i Soho och och förvillade (?) oss in på en Mojito bar mitt på blanka söndags eftermiddagen. Här var det fullt pådrag, för så gör man vist i NYC. Kvällen avslutades med middag på "Baltazar" och invissling av taxibil. Pannkakorna åt vi inte då utan morgonen efter, smaskens! Och killarna längst ner ingår liksom i stadsbilden.

 Nere på Wall street så hade nakna demonstranter fått polisen att barikadera alla väsentliga byggnader med kravallstaket. Den välkända tjuren hade inte mindre än tre patrullerande poliser, världens kanske mest välbevakade arsle.

 Då kroppen började bli sliten så hyrde vi en cykeltaxi som körde oss runt i Central park. Denna gigantiska yta är så fascinerande och inte minst så vacker, en grön oas mitt i smeten.

 Sista kvällen hade vi fått tips om restaurang "River café" som ligger i Brooklyn. En 25 minuters promenad över bron och vi var framme. Väl här möttes vi av en panorama vy över "Manhattan by night". Efter en utsökt avsmakningsmeny så skulle vi gå ut och ta några avslutande kort och vad händer inte då? Jo, ett hejdundrande fyrverkeri från Manhattan sprängs av och under 15 minuter fick vi en oslagbar avslutning värd denna stad.

 För att sammanfatta allt vi varit med om och upplevt, hänvisar jag till minnes stenen Yoko Ono köpt till John Lennos ära i Central park (ca 1.4 mkr för 1m2). Tack och hej och på återseende underbara New York!