Temperaturen är hög uti kroppen...

Idag blev jag hemringd från jobbet för att hämta Moltas från förskolan. Feber var diagnosen och på köpet fick jag en Olivia som enligt utsago var den som de "oroats" mest över då snoret stått som spön i backen. Att Moltas var vissen hade jag mina aningar om eftersom han i morse helt ärligt var på gränsen om han skulle gå eller inte, jag trodde nog han skulle ta sig som man faktiskt gör ibland. Men Olivia? Jo vist är hon snorig, men absolut inte sjuk. Självklart kommer hon att få vara hemma i morgon och vila bacillerna av sig, men enligt status nu i kväll så skulle hon absolut klara en dag med full rusch.

Dagen till ära var det sommaravslutning på förskolan. Barnen skulle sjunga och man har tårtparad som föräldrar hjälps åt att baka till. Moltas har gått och sjungit "Sommartider" och andra somriga sånger, så detta hade jag verkligen sett fram emot. När väl samtalet om sjukdom kom var min första tanke "Faan, nu missar jag det igen!" (Förra året var vi nämligen i Spanien). Kanske inte den bästa mamma tanken, men så var det.
När jag väl står på förskolan och beklagar mig över detta säger pedagogen att "Äh, det är ju inte så mycket feber. Sätt han i en vagn och kom ner och titta och fika i alla fall". Om detta var för omtanke om Moltas eller mig låter jag vara osagt. En strimma hopp föds hos mig, klart jag drar med mitt sjuka barn ner igen efter några timmars vila. Vi har ju bakat tårta för böveln!
Precis som de föräldrar jag i min yrkesroll stört mig på, gör jag samma sak. Inte är han väl så sjuk? Klart han kan vara med, detta vill vi ju inte missa. Hm...dubbelmoral? Jajjemen!
Olivia som den sjukling hon var höll låda och ville gärna gå från åskådarplats till scenplats. Sedan skulle hon fika lite och leka i vattenpölar som ingen annan än hon skulle hittat. Verkligen sjuk den lilla skrutten(?). Moltas däremot satt still och lyssnade på skönsången, sedan ville han hem. Så det blev en kort visit mer för att överlämna kakan vi bakat och sedan hem till soffan.
Som i en handvändning kroknade han helt, från 37.7 grader till 40, ont i magen och tårar. Jag som varit snål med alvedon under dagen gav till sist upp och gav honom en dos. Som ytterligare i en handvändning bads det om kex, yoghurt, russin. Det skulle kollas på film och gosas med lillasyster som man en timme gråtit åt bara hon tittade på honom. Ytterligare en timme senare så hittar jag honom ute på studsmattan och körandes på traktorn. Men då var det stopp även för denna mamma, till och med jag förstår att detta är ett falskt tillstånd. In i soffan igen och en förhoppning om att febertoppen är nådd och att detta likt andra gånger är en snabbt övergående sjukdomsfas. Detta med barn och sjukdomar blir man aldrig klok på!

"Moff fia" nr.1.

  

Att köra traktor med hög feber känns helt naturligt för vissa...

Vad morgondagen kommer att erbjuda i sjukstugan känns som ett lotteri, den som lever får se.

Mors dag

Jag läste Pernillas Wahlgrens blogg alldeles nyss och hon sa citat "Vi tänkte fira denna ”mammadag” med att gå och äta brunch och sen dra vidare till ett lekland och avsluta med RIO på bio! Kanske mer en barndag än en mammadag , men jag är som lyckligast när ungarna har kul, så det passar mig perfekt!". 

Detta ger mig lite dåligt samvete då jag precis inlett min mors dag present. Eftersom Tom inte låg i fas med presentinköp, så gjorde vi en deal värt bra mycket mer än blommor. Han gav mig egentid.
Så denna eftermiddag är det jag, choklad, sängen, en bok, sova, promenera- allt efter lust och behov. Mellan kl.15-20 är det frizon för morsan uppe på rummet oavsett vad som sker i övriga rum eller om det blir översvämning i toaletten samtidigt som makaronerna kokar över. Öronproppar in och skygglappar på!
Jag och Pernilla delar inte samma uppfattning just nu vad som gör oss lyckligaste som mammor. Självklart vill jag också att mina barn ska ha kul, men idag är det upp till deras far att uppfylla den eufori.

Annars har helgen varit till stor belåtenhet. Vi har varit på familjedag med Tompas jobb på gokart bana i Järfälla, kallt men trevligt.

Här står Moltas framför STCC bilen som körs av Prins Carl Philip. Mycket spännande för en 3-åring att få låtsas köra och teamets kepsar som alla fick blev en ny favorit.

Sedan var det födelsedagsmiddag hemma hos Tore som firar födelsedag, vilket alltid betyder god mat och trevligt umgänge. Barnen var också glada och mätta vilket är en viktig komponent för en lyckad fest.

Under kvällen satt vi och kollade i gamla album från Tore och Toms vilda och galna ungdom, vilket var väldigt kul. Det blir så mycket mer påtagligt att åldern börjar sätta sina spår när man ser fotografier på unga killar utan ölmage och högt hårfäste.

En av bilderna jag hittade var dock väldigt fascinerande. Inte visste väl jag att min man varit pojkbands material?! Tur är att Tom inte sjunger vidare bra, för då hade han nog inte bott i en liten låda på Ekerö med mig. En sak reagerade jag dock på. Är det månne lite nivea som pryder läpparna för att göra dem mer påtagliga?

 Jaha, då var chokladen uppäten och ca 3,5h återstår...Hur ska jag lösa detta?

En dag på jobbet

Idag var det fest på jobbet, fest för barnen. Detta är alltid väldigt uppskattat och av barnen uppstyrt och planerat. Vad som ska ingå är maskerad, disco, fika med bordsplacering och långbord, servetter och egengjorda girlanger, popcorn, någon lek och som toppen på detta ska man ta med sig en leksak. Så ser våra festdagar ut på mitt jobb och efter en sådan känner man sig som en ballong som luften släpps ut ifrån. En kväll i soffan är helt klart inplanerat.
Dagens outfit blev i alla fall indian. Var på affären igår och roffade åt mig en fjäderskrud och ansiktsfärg i förbifarten. Vad jag inte tänkt på var att jag inte har så mycket "indianiga" kläder i garderoben. Som tur är lyckades jag i alla fall hitta en brun klänning som var väldigt solblekt, vilket gjorde att fransarna jag klippte i fållen inte gjorde så mycket. Till detta hittade jag ett skärp med fransar (?) som jag antagligen trott ska bli modernt igen om man väntar ett tag. Lite gamla pärlhalsband i turkost och ljusgrönt (?) och två flätor, sedan fick det vara nog. Kände mig nästan som en textilens MacGyver.

Väl på jobbet så tyckte barnen att jag var väldigt fin, vilket är ytterligare en fördel med mitt jobb. De bryr sig liksom inte om vad det står på lappen i nacken eller om det är bättre passande. En kille som har utländskt påbrå sa: "Anna, du skulle vara ännu finare om du hade samma skin som jag", så gulligt att man blir tårögd. Ett annat barn sa: "Du ser ut som en indian i ansikten men har trollkläder"...inte lika positivt kanske.
När jag kom hem så hade jag fortfarande på mig kläder och smink, men hade skippat fjädrarna. Till min fasa möts jag av grannarnas flyttfirma som höll på att packa kartonger, med lastbilen parkerad på vår plats. Det var bara att smyga fram (indian skämt) och ta tag i problemet. Jag kan erkänna att om alla killar som arbetar på flyttfirma såg ut som dessa, så ångrar jag att vi inte anlitat dessa tjänster oftare. De var modell snyggare. Kille nr 1 som dyker upp när jag står bredvid bilen och försöker göra mig hörd, påtalar direkt att jag var väldigt snyggt sminkad, ha, ha... Då kommer kille nr 2 ut ur bilen bara för att kolla! Där står jag lite smågenerad med min risiga krigsmålning och skyller på jobbet samtidigt som jag undrar när de ska åka.
Ja, så kan det vara i en förskollärares liv. Vad gör man inte för att eleverna ska ha en bra fest?

Grattis Annelie & Fredrik

Idag firar vi födelsedag för våra kära vänner Annelie och Fredrik. Hur vi firar är följande: Tom är på killträff med gamla vänner från landet. Fredrik är i Spanien och golfar. Annelie tog med barnen på det lokala sunk fiket för en tårtbit och jag och barnen avverkar några bajsblöjor och psykiska sammanbrott i väntan på kalaset. Till detta kommer vi att gå i pyjamas och ha med oss ett paket med skrynkligt papper som jag lovar och svär på att det inte tidigare är använt. Innehållet hoppas jag dock ska glädja trots att emballaget är enligt mina mått, helt i underkant!
Tänk så olika det kan vara. Ena året är det fest och baluns, snittar och champagne, mycket folk och diskodunk. Andra året är det mysbyxa, micropopcorn och "Grays Anatomy" som gäller och det är minst lika bra. I alla fall för tillfället. För jag sa väl att vi tänker lägga barnen först så att vi får "fira" på riktigt d.v.s. i lugn och ro och utan krav på att bjussa på det goda?
Ska det fortsätta såhär så kan vi lika gärna skippa att gå upp på födelsedagen eftersom man lika gärna kan tänka sig att sova strax därefter.
Nej, det får bli bättring på detta. Snart är det mors dag, då ni! Då ska vi minsann fira gärnet, en riktig partydag är vad det är!?
Äh, likt alla andra mammor som än så länge slipper få en ihop knycklad teckning i present (vilket betyder att mannen faktiskt måste lägga ner lite energi och omtanke) så gläds jag även den dagen mest av att få duscha och gå på toaletten ifred.

Två glada kalasfirare och ett skrynkligt paket. Säkert precis den kombo Annelie önskat sig mest av allt!

Väx upp Olivia!

Nu börjar det bli farligt att gå i affärer. Inte för att någon ska komma och skjuta dig eller liknande, utan för att alla söta sommar klänningar kommit in. Det finns dock ett litet problem nämligen att lilla dottern är just det, liten.
För att komma ifrån avdelningen där det mest är nallar och hjärtan på bröstet måste du dra stl 86 och uppåt. Hon är där och nosar men trots att hon lagt på sig en dubbelhaka så når det inte alltid hela vägen. Hon lever där i gränslandet mellan bebis och litet barn, precis som jag ligger i gränslandet mellan 40 på bikinibyxa och 36 på bikinitopp. Jag vill bort från "lull lull" och in i "cool- fina" träsket, Hello kitty kan vi dock skippa.
Vad Tom vill i detta fall är det inte så många som är intresserade av.

Ni kanske förstått att jag varit och handlar va? Har ätit lite thai mat i min sköna ensamhet. Detta är viktigt att registrera om jag är lite risig i magen i morgon. Det beror i så fall inte på det glaset eller två glasen vin jag ska sippa med tränings gänget senare ikväll.

Lus Mia

Det är inte varje dag man blir kammad i håret av svärmor. Jag brukar tycka detta är så skönt och skulle lätt kunna byta ut en helkroppsmassage mot en hårbotten massage eller bara lite kli i burret. Idag var dock inte syftet att bara vara lite extra snäll mot sin sons rara fru, utan en luskoll.
Jag har tyckt att det kliat och kliat hela veckan och med tanke på att citatet: "Lössen ruels the school" skulle kunna vara ett av ledorden i skolplanen, så är det bäst och checka av när man har någon som faktiskt vet vad den letar efter.
För många år sedan så bad jag Tom göra samma sak. Han tog då några nypor hår här och där och lyfte på, kammade låååååångsamt och noga, tittade lite extra, kammade igen och konstaterade sedan att här finns det minsann inga löss. När jag en vecka senare galen av kliande vilket lett till att håret tupperats likt Samantha Fox, bad mamma att göra samma koll så tog det fem hårstråns lyft innan hon hittade orsaken till mina besvär. Där satt den stora besten och smaskade hårrot och hade hunnit bjuda in både faster, kusin och svåger. Nyinflyttad? Skulle inte tro det!
Idag blev resultatet dock positivt för mig, inte tråkigt positivt utan bra positivt. Lusfri! (Hoppas jag i alla fall..) Jag har faktiskt haft mina onda aningar att kliet kan bero på en ny hårprodukt jag börjat använda. Denna är dock inköpt på salong vilket borde vara lite bättre kvalité kan man tycka. Men de reade ut allt som fanns av hela serien och det kanske kunde hade sin anledning? Ska pröva att undvika produkten några dagar och blir det inte bättre så går jag till frisören och ber om någon behandling tror jag. Svärmor beskrev det som områden med torra kakor och det kan väl ändå inte betyda lus?!
Kanske får ringa till lus proffset Åsa, är det någon som kan löss så är det hon. Det stavas E X P E R T!

Torsdag 19:e maj-2011

Idag efter jag hämtat barnen bestämde jag mig för att det var dags för glass. Hade en känsla av att det annars skulle bli en eftermiddag i ren "Fru tjat anda" och orsaken till denna känsla kan jag inte skylla på barnen. Känner mig trött, inte sliten, utan trött.
Kanske är det för att det pågår mycket mentalt omkring en just nu. Intervju där man ska vara prydlig, hel och ren. Tankar på vad man egentligen vill och vad som skulle vara lättast i relationen jobb-familj o.s.v. Eller är det så att det är detta jäkla socker som spelar ut mig. Jag är nog socker beroende. Eller nog? Jag vet att jag är socker beroende! Varje dag skriker min kropp efter godis och annat sött, inga mängder behövs men alltid något litet. Jag är verkligen en så dålig karaktär människa just nu. Varför måste jag alltid ha total stopp eller moffar allt, finns det ingen gyllene medelväg? Det blir nog till att hamstra lite mörk choklad igen och endast övrigt godis på helger. Fy fan vad tråkigt...

Glass blev det (lite ironiskt kanske) och alla var nöjda. Stötte på en elev på affären som var där med sin morfar för att köpa glass. Jag sa: "Du vet att de största är bäst va?" och självklart så ville han ha den bamsigaste som fanns. Morfar log i alla fall men sa med sammanbiten mun att detta skulle skulle stå mig dyrt. Det är så skönt att få göra sådana här saker. Själv stod jag efter dem i kön med de billigaste.
Moltas cyklade på hela vägen till affären-lekparken-alla backar-och hem. Han börjar komma in i en fas där han spänner sina muskler och tycker han är starkast av alla. Detta måste verkligen vara något manligt. Det är inte så ofta man hör muskelsnacket bland småtjejerna direkt. Vidare så tycker han att det är "coolt" att trixa med cykeln och han skryter vilt och brett för fröknarna som låtsas vara imponerade. Det är också "coolt" med häftiga (?) motorcyklar. Blir det månne en bodybuilder eller knutte? En Arnold eller HA? Hm...svårt val...
Oavsett så borde Tom och jag kunna räkna med att han har råd att försörja även oss när vi börjar bli gamla och grå. Skönt!

 Glass är gott!

 

Manligt värre med tungan rätt i mun!

Mitt liv i ekorrhjulet

Så var vi nu inne i ekorrhjulet på allvar. Båda barnen på förskola, hämta/ lämna, laga mat, tvätta, bada barn, tvätt, skura toaletter och plocka, plocka, plocka.
Allt detta ska nu också göras på vardagskvällar eller helger och inte som tidigare mellan tuppluren och Oprah. Vårt liv är nu precis som nästan alla andra familjers, dag ut och dag in, år efter år.

Som ett brev på posten fick vi också hem en 3-åring i dess mest enligt boken "typiska beteende". "Jaha, du ville ha makaroner? Men lilla älskling, det har vi ätit varje dag de senaste två åren. Idag ska vi äta Risoni, det är ju makaroner bara att det ser ut som ris, bra va? Inte bra? Men nu måste man äta Moltas, det hjälper inte att gnälla. Jag hör inte vad du säger när du pratar sådär gnälligt. Stopp! Man måste sitta på stolen. Nej, du får ingen macka. Sluta gnäll. Nej, du får ingen banan heller. Äter man inte kan man inte busa, då får man sitta på sin stol hela kvällen och ha tråkigt. Sluta skrika!!!!"

Ja, ni förstår. Såhär höll det på kanske en halvtimme med tårar och tandgnissel. Tillslut som från klar himmel är det slut på snor och saltvatten stänk. " Mamma, delfiner äter helt själva". Mums, mums och maten var uppäten. ????? = Mamma hjärna.
Sen var den dusten slut och humöret på topp. Att vara förälder är minsann inte alltid lätt och inte ett dugg logiskt heller i många fall.

Min plan för att överleva i vardags stressen är att alltid ligga steget före. Inget världs revoluterande alls men ack det enda rätta. Stiga upp före barnen och göra sig i ordning och äta frukost. Hinna hem före barnen och plocka undan frukost, skicka in tvätt i maskinen och kanske en snabb handling. Hinna planera veckans måltider innan de ska intagas o.s.v.
Det både låter och känns som att man har en spännande tid framför sig, eller? Tur är väl att man faktiskt älskar dom som man delar tak med!

60 år i Amsterdam

I helgen var det tjejhelg i Amsterdam, inte med kompis brudarna utan med familjebrudarna. Lilla mamma hade födelsedag och gjorde valet att fly landet, tillsammans med sina resvilliga döttrar.
Det var första resan av detta slag ("Mor och döttrar utan bihang") och utifrån resultatet kan jag gissa att det kommer bli fler.

Amsterdam i sig var en väldigt trevlig stad med mycket fint att se och göra. Vi har gått, gått och gått så antalet "fika" (läs vin- och öl stopp) gjorde inte så mycket. Vi var faktiskt ute efter en äppelpaj av modell större men lyckades aldrig hitta en när det väl var dags för rast, vilket i sig resulterade i ett antal spontan besök på trevliga ute serveringar.

Dagen med den stora ära inleddes med champagne och jordgubbar och sedan en croissant frukost. En tur ut till tulpanodlingarna som tyvärr inte längre stod i full blom p.g.a. värmen, men det fanns blomsterprakt nog att titta på. Solen sken och även här fanns det möjlighet till en "fika" av det rosa slaget. Vidare spenderades dagen med lunch på ute servering, stros i gränderna och avslutades med en middags kryssning på kanalerna. Det sist nämnda blev bättre än vad jag trodde från början då både mat och vin faktiskt var riktigt bra. I skymningen gled båten fram längst upplysta broar och det trevliga sällskapet blev allt lite glada i hatten!
Väl i hamn tog vi oss en promenad genom det röda distriktet. Lite faschinerande men ganska tragiskt när man ser alla unga tjejer och dimmiga ögon på killarna som flyger förbi. En riktigt dålig Mojito i hotellbaren och trötta ben senare var det tre trötta men glada donnor som checkade ut för dagen.

Sista dagen gick i shoppingen tecken. Vi hittade ett varuhus som innehöll nästan allt vi kunde tänkas behöva till bra priser. Födelsedagsbarnet (?) var den som höll hårdast i plånboken, tills det att vi kom till flygplatsen och Tax-free. Då skulle det minsann shoppas både det ena och andra, men det var hon väl värd vår älskade mor!

Livet på en pinne

Någon påtalade för länge sedan att Facebook är ett skryt forum där alla hela tiden är så jävla lyckliga och ska påtala hur bra de har det i livet. De har köpt båt, värsta bästa myset med bästa gammel moster och har precis avnjutit en mäktig biff med underbart vin, det superbästa vinet såklart!
Jag kan faktiskt delvis hålla med om detta, även fast mina Fb vänner då och då även skriver att det är aptråkigt med snoriga ungar och att det är ödsligt tomt på kontot när bilen återigen gått sönder. Att folk är glada och mår bra gör mig inget, men det gör dessa inlägg som alltid handlar om motion. Vet inte varför då jag själv då och då här på bloggen ibland skryter med mina "resor in i afrika" och "sjukt bra musik pass". Men att alltid skriva bara detta gör mig irriterad, det kan jag erkänna. Syrran var inne i en sådan period för länge sedan, då var jag tvungen att säga till henne för så får det bara inte vara!
Ska man lägga in ett glatt inlägg om motion varje dag så godkänns det endast om man i anslutning till detta nämner gräddtårta, chips eller annat onyttigt. Hur som, detta blev ett litet sidospår...

Jag kan då utvärdera min egen roll i detta om att spä sin egen lycka och välbefinnande över andra. Inte är det många av mina inlägg som är arga eller sura ( men de har förekommit) utan de flesta är kanske äckligt käcka och glada. Riktigt så ser inte alltid mitt liv ut, men jag försöker nog fokusera på det positiva eller smått triviala i min vardag.
Å andra sidan är jag inte en person som talar vitt och brett om vad jag känner eller kanske för stunden är galen på. Istället surar jag på min kammare och får till slut ett bryt och grinar. Tom (eller Annelie) tröstar och kammar medhårs och sedan mår jag bra igen. För mig är det helt enkelt lättare att skriva om vad Tom har för brister eller olater, vilket betyder att jag slipper krypa under skinnet på mig själv och vända ut och in.
Jag ska försöka bli bättre på att skriva även när jag är sur och tvär. Men det hela handlar nog mest om att jag inte vill hänga ut någon då det finns risk för att den personen kanske skulle läsa inlägget. Även om man låser sin blogg och är sur på svärmor, så är hon säkerligen en av de personer som faktiskt har lösenordet att komma in på sidan.(Detta var bara ett exempel farmor Berglund!!!) Ja, ni fattar va? Såhär kan jag inte ha det ;)

För att avsluta kan jag bara meddela att vi har det bra här hemma. Vi grillar på stenstranden i solnedgången, barnen är lyckliga på förskolan, jag ska åka till Amserdam med mamma och syster och solen skiner. För att lätta mitt hjärta på riktigt kan jag väl säga att jag inte dragit tillbaka min uppsägning och därmed tituleras arbetslös 4:e aug om inte annat sker. Vi får hålla tummarna nästa veecka när jag ska på intervju.  

En vanlig måndagkväll i värsta bästa familjen, på värsta bästa stranden tillsammans med värsta bästa vännerna.

Världens bästa kvarter

Det känns som om helgen varit lång faktiskt. Inte för att den på något vis varit tråkig, utan mer för att jag gjort en hel massa. Jag tror att det också kan ha att göra med att helgen redan inleddes på fredagen med tjejfest. Som vanligt brukar vi i inbjudan titulera det "vin kväll" men det slutar alltid med just fest.
Ett glatt gäng småbarns morsor som alla likt kosläppet, blir vilda och galna bara de lämnar dörren och familjen bakom sig. "Hej, hej! Gud va mysigt vi ska ha det, åh vad fint du har det, goda snittar det här.....bla, bla, bla" byts alltid ut mot E-type och Uggla och dans i minimala kök till klockan tre. Kul men slitsamt, eftersom livet numer liksom inte stannar av och ger chans till vila en halv dag eller två.

 Före och efter.

Lördag förmiddag var det sol ute och som vanligt då sol i sinne (om något tungt huvud). Vi skulle ha besök av familjen Furuhagen på eftermiddagen med grillning såklart. Dock behövdes det kompletteras lite på matfronten vilket jag erbjöd mig att göra.
Sagt och gjort, en snabb promenad till Konsum. "Jag ska bara gå förbi den nyöppnade frisörsalongen först och handla en produkt, det går snabbt"... trodde jag.
Väl på salongen så erbjöds det schamponering, massagestol, hårbotten massage, styling- helt gratis. Kan det bli bättre?!
Må så vara att hamburge bröden tog en timme extra att införskaffa och att jag nästan blev efterlyst (telefonen var hemma). Sent om sides kom det i alla fall hem en piffig morsa med två påsar bröd. Det är inte varje dag man är snyggare efter en "power walk" än vad man var innan.
Tom märkte nog i sanningens namn ingen större skillnad. Stressen över att nästan missa spontan inbjudningen till boule match med öl och några farsor var nog den främsta orsaken.

Så har vi då dagens dag, söndag. En stor dag för Moltas. Han var nämligen bjuden på sitt första kalas som inte hölls av släktingbarn eller närmsta vänners barn. Hand i hand med pappa gav han sig iväg med paket, fin frilla och glatt humör. Lillkillen börjar minsann bli stor. Nu väntar vi bara på kalaset där man lämnar sitt barn och sedan går hem ett par timmar. Fika med andra föräldrar är trevligt, men det är också två timmar i solstolen med en god bok.

Jag vinkar av helgen med en promenad längst vattnet runt kyrkan. Ljuvlig är bara förnamnet.

Tjejfest, gratis styling, boule med några kalla, grillning, kalas, promenad längst vattnet. Ni fattar att vi har det ganska bra där vi bor? Välkomna att flytta hit!

Nu händer det grejer!

Olivia har börjat på förskolan och det går bara bra. Hon lallar på och har det bra, enligt Tom som är generalen i detta projekt. På bara tre dagar så har hon acklimatiserat sig från att man trodde hon ska dö av skrik eftersom man skulle ligga på en madrass och sova med andra barn, till att nästan helt utan ptotester lägga sig ner och sova som en liten docka. När hon sovit klart så går hon helt sonika ut ur rummet på egen hand, helt utan gråt och skrik. Det verkar dock finnas några utvecklingsområden kvar, men fortsätter hon i detta tempo så är det klappat och klart alldeles snart.
Vem som däremot verkar behöva gå om sin inskolning är Moltas. Han har verkligen gått bananas av att hans pappa är där och liknar mer en rabiat tonåring som skriker och slåss. Som tur är säger personalen att detta aldrig annars sker vilket känns skönt.
I morgon är det första dagen att lämna helt och det tackar nog både Tom och personalen för. Som den "Skogsmulle pappa" Tom är (?) har han haft en riktig höjdar vecka...eller? Utedagar tre av fyra oavsett väder, vind och temperatur, härligt friskt kan man tycka men "brr"... med stort B säger han som helst har långkalsonger fram till midsommar. Han är en sådan tunnis min kära man.

Annars så är det inte annat än att jag gått och sagt upp mig helt enkelt.
Varning för schizofreni kan man kanske tycka, eftersom jag bara för några månader sedan jublade över mitt nya uppdrag som väntade till hösten. Saken är den att jag gillar mitt jobb mer än mycket, men att jag inte gavs förutsättningar för att kunna göra det så bra som jag vill. När jag påtalade detta för mina chefer och sa att det var detta jag behövde och ville ha för att stanna kvar, så sa de helt enkelt nej. Sagt och gjort, uppsägningen låg inne i mail boxen redan på kvällen. Detta kan kanske verka väldigt drastiskt, men jag hade faktiskt diskuterat detta med Tom ifall resultatet av kravet skulle bli som det blev. Jag har haft en känsla att det nog skulle bli så och beslutat mig för att detta var det ända rätta. Att de blev paffa är jag helt övertygade om, de trodde nog inte jag menade allvar. Idag har vi haft vidare diskussioner då de insett att jag kommer gå, så vi får se hur det slutar. Helt ärligt kan jag säga att jag är så glad att jag satte ner foten, det känns bara så bra! Hur var det nu Grynet sa? "Ta ingen skit!".

Ett hus med många vänner i tack!

I söndags träffade jag gamla vänner från förr. Trots att det är ganska många år sedan vi delade vardagen tillsammans, så tar det inte lång tid innan allt känns som igår. Det bästa är när man har ett minne som flera kommer ihåg, men ur olika synvinklar. Det är kul att man nästan 15 år senare kan få en hel del frågetecken utredda för vist är det en del händelser man gått och tänkt på. Många goda skratt blir det hursom och jag blir bara så glad när jag inser att jag gjort många roliga (inte alltid smarta eller schyssta) saker.
Sedan slås jag av tanken att jag som gamling med förhoppningsvis bara svaga tendenser av demens kommer ha det bra. För vist är det så att närminnet sviker, men att man utan problem kan rabbla saker som skett för 50 år sedan. Det känns skönt att jag kommer ha många härliga minnen att sitta och gotta mig åt över en skål "Bridge blandning".

Här är några av dem som jag spenderade de tidiga tonåren med. Hurten, Palle och Sabbe. Tänk vad roligt vi haft det!

Jag och Annelie har spånat på detta med boende när man blir gammal och grå. Vist skulle det vara toppen om ens barn satte ihop en med alla gamla kompisar. Då hade man ju flera att minnas och skratta med i och med att man pratar om samma saker och att man glömmer namnet på barn och barnbarn känns inte lika hemskt. Vidare så skulle det vara bra även praktiskt då vi skulle kunna anställa en sköterska som tar hand om oss alla, borde ju bli billigare...
Så här kommer nu en uppmaning till er mina älskade barn om ni nu kommer åt denna information i framtiden, för det kan vara så att jag då glömt denna geniala plan.

"När väl dagen kommer att jag inte kan ta hand om mig själv, låt mig då få bo tillsammans med mina kära vänner. Om detta sker i ett hus i Spanien eller Skåne spelar ingen större roll. Ni kan ta en del av mina besparingar och finansiera en sköterska, eller varför inte en skötare? Ja, ta en snygg skötare föresten! (man vet ju inte om männen lever... ) Glöm inte skriva papper med de övriga barnen så att ni inte blir osams och någon av oss måste flytta eftersom dennes unge (självklart inte ni) är en riktig snåljåp. Till sist: Jag vill ha det finaste rummet med den bästa utsikten. Den av de övriga som får mest mediciner vill jag ska bo i andra ändan av huset, eftersom detta ofta ger upphov till dålig mage. Tack på förhand!"