Från kust till kust- Bildkavalkad!

Jag ska trots att det är en vecka kvar av semestern summera vad som skett, inte så mycket i ord utan i bild. Bra har vi haft det och jag är lycklig att vi har så många underbara vänner och släktingar som förgyllt denna sommar som gått i bensinens tecken. Många mil, många minnen.

Semestern inleddes med familjen Gerhardsen i Mellbystrand. Hyrt hus vid stranden, enkelt och lätt precis som man vill ha det som småbarnsfamilj. Mycket sol, bad och god mat.

 "Bakom mina solglasögon, kan jag va´mig själv". Moltas fick nya glasögon och i och med detta flyttade en ny, stor kille in i vårt liv. Ovan kan ni skåda modevisningen som han bjöd på med sitt nyvunna självförtroende.

Trippen gick vidare till Göteborg där vi träffade Henrika och lilla nyfödda Viggo. Vi var på Liseberg och Universeum, hade picknick med familjen Lindersson samt träffade många gamla vänner.

Innan vi lämnade västkusten tog vi oss en tripp till Särö där Karin, Erik och lilla Cleo stod för gästfriheten. Underbar var denna lilla idyll, långgrunda bad och lugna, mysiga omgivningar.

 

Bilen rullade vidare och vi hamnade i solens stad, Karlstad. Här dukades det enligt tradition upp en revbensspjälls buffé modell large och Per åt som vanligt upp 2/3 på egen hand. Barnen lekte och lekte, så vi märkte knappt av dem innan det var dags att åka hem.

 

Efter några dagar hemma på Ekerö så åkte vi vidare till Katrineholm och flyttade in hos mormor och morfar. Här äter man bullar innan frukost och glass efter. Moltas lyckades för första gången trycka ut en liten bajs klutt (kanske för mycket info) på toaletten och visade stolt upp den för mormor samt mindre intresserade kusiner. Jag hann med att träffa gamla högstadie kompisar och pratade minnen samt beskådade mindre fagra kort från vad vi nu kallar dåtid.

Vi hann också med att vara på busfabriken i Norrköping, hos farmor och farfar i Julita, träffa faster Ulla, gammelmormor Svea och plocka blåbär.

Sista anhalten på vår resa från kust till kust blev hos kusinerna och extra kusinerna i "Buska" som ligger nära Grisslehamn. Där bjöds det på mycket god mat, jordgubbar och champagne samt en dagstripp till Åland där vi badade. Att påpeka i protokollet är att Moltas var på sin första Speedway match, vi får väl se om intresset går rätt i nedåtstigande led.

Kanske är det någon del eller några personer jag glömt att nämna. Detta innebär inte att det var trevligt utan att det i så fall blir en uppdatering senare, en "rättelse" som tidningarna brukar säga.

Igår såg jag att de tänt gatubelysningen i vårt kvarter redan 21.45. Hösten smyger sig på snabbare än vad man anar, så vi får passa på att njuta lite till av det som erbjuds här och nu för snart är det förbi.

vi kliver in i garderoben

Som jag skrev igår så känns det ibland efter en ganska socialiserande period att man vill kliva in i garderoben och bara andas lite lugn och ro. Idag verkar det som om moltas kände det samma. Efter mycket lek och bus med grannarna som han nästan längtat ihjäl sig efter, så tog det nog lite stopp. Efter en hel del gnäll och en hög tårar så lurade jag med honom till affären med löfte om en glass. Väl vid affären så säger han att vi kanske kan gå till lekparken, blink, blink ;)
Nu sitter jag här i en liten leksaks buss och ser på när min lilla son laddar batterierna, helt i lugn och ro utan några andra.

Så ser livet ut ibland, alla behöver vi ett break om än för bara ett tag oavsett om det sker i en garderob eller i en öde sandlåda.

Oll(i)e i blåbärskogen

Vist ser det trevligt ut? Lilla Olivia ute i skogen för att plocka blåbär, fullt utrustad med både hink, stövlar och myggmedel. Men även ögat kan ljuga, för trevligt var det nämligen inte.

Nu kanske jag inte var rättvis för det var vist lite trevligt om det bara hade varit så att en person i sällskapet (?) hade hållit sig hemma. Vi andra hade det riktigt gemytligt där i skogen och hittade nästan 8 liter blåbär som numera fyller hela frysen i väntan på att bli paj och muffins. Det kanske inte är Olivias fel heller att hon var grinig och skrek som en gris nästan hela tiden, för terrängen var inte helt lätt vilket kan göra att de små goa benen inte hade det så lätt.
Hur som, kände jag och Tom oss väldigt "fri- luffsiga" när vi tog med våra små knoddar ut i naturen och Tom kom till och med in i blåbärs koma. Ni vet när allt han ser är bara bären som ska ner i hinken, ivrig så till den milda grad att han inte skulle märka om ett träd föll ner bakom honom eller att en unge skrek sig hes... Det är verkligen han i ett nötskal, noggrann och med fullt fokus på det som ska utföras-bara det!

Annars så har vi avslutat ännu en tripp på vår semester och gör en bock framför "Katrineholm" på vår lista. Jag känner att vi varit mer mobila denna semester än vad planen från början var och den verkar ännu inte vara slut. Städer vi passerat och stannat till på under vår tid hittills är: Mellbystrand, Båstad, Kungsbacka, Göteborg, Särö, Karlstad, Örebro, Norrköping, Julita och Katrineholm. Vidare ska vi till Sigtuna, Norrtälje och Åland innan semestern är slut. Det är självklart trevligt alltihop och vi väljer själva att göra dessa saker. Men ibland känner jag att några timmar själv inne i en garderob inte skulle vara helt fel innan jag återigen ger mig ut i mitt sociala nätverk.

Men en sak som är bra med att vara borta mycket är att det är så himla härligt att komma hem. När man möts av grannar som man inte sett på 3 veckor och små tjejerna rusar mot varandra och kramas så innerligt gång på gång på gång.... Det är kärlek!

 Bästa vännerna, riktiga gos tjejer som gärna tar en bulle eller två på trappen tillsammans.

Vi målar...

i morgon...

Planen var att ta tag i målning av ytterdörrar samt staket nu när barnen inte är hemma. Trots att vi förberett oss bra med inköp av penslar, tejp och färg till dörrarna så hade vi missat och kollat så att "resterna" av färg vi tidigare använt och tänkt oss till staketet var i bra form, vilket den såklart inte var. Antiklimax när man står där full pepprad för dagens uppgift, vilket gjorde att luften gick ur...
Toms luft hade nog gått ur mycket tidigare då han blev ansvarig för en av dörrana där det behövs tejpas en hel del. Verkligen ingen uppgift för en man verkar han tycka då han smög omkring och försökte lägga fingrarna i och påverka mina uppgifter till ingen nytta. "Det kan inte bli sämre i alla fall och det är bra nog för tillfället", löd min uppmaning och han smög tillbaka till sin tejprulle.

Sen kom jag med den briljanta idén att vi kanske kunde åka båt i stället och måla i morgon. Orsaken till detta är främst att jag vill lära mig att köra båten på egen hand och jag tycker det känns mycket bättre att göra det när inte barnen är med. Idag var det andra gången jag körde och det kändes mycket bra, fixade hela biffen med både start och "parkering" helt på egen hand. Jag ska erkänna att jag tycker det är häftigt att köra och känner mig lite cool som klarar av det på egen hand. Fjantigt må tyckas men ack så underbart. Mitt mål är att Annelie och jag ska kunna ta oss några timmars verklighets flykt ute på Mälaren utan män och barn och i med mina resultat hittills, så är vi nog där. Nu är det bara att hoppas att hon vågar åka med.

Ser det inte häftigt ut? Tänk vad mina barn om några år kommer tycka att jag är en cool morsa, som kan låta dem åka badring eller skjutsa dom och deras kompisar till en strand på andra sidan Mälaren. Kanske båttaxi ska bli mitt nya jobb?

Öde stad

Det känns nästan som vi bor i ett spökkvarter. Här brukar det annars vara fart och fläkt från morgon till kväll, barn som cyklar, leker och studsar. Nu är det tyst och lugnt, inte mig emot kanske men Moltas är sådär nöjd antar jag. Vädret bjussar ju inte ens på det bästa så något vidare strandhumör infinner sig inte heller. Så det är inget annat att göra än att plocka fram aktiverings biblioteket och göra det bästa för att underhålla de små.
 Igår var det en stor dag här på Siltgränd, Moltas cyklade utan stödhjul! Vi har tänkt testa ett tag men aldrig tagit tag i det, men igår gav vi det ett försök och vilket försök det blev sen. Första gången Tom släppte så cyklade han som han aldrig gjort annat. Glad i hågen av att vara en stor kille som kan cykla utan stöd, precis som hjulTheo, Liam och Max, var han stoltare än en tupp. För vist är det så mamma att Eliot inte kan cykla utan stödhjul va? Eliot är Moltas kompis som vist även seglat upp som ett jämförelse objekt helt apropån.
Glad var han innan frustrationen trädde in. Frustration över att inte kunna starta själv direkt, utan att han faktiskt måste träna på detta. Träna vad är det? Man ska väl kunna direkt!
Jag som trots allt sitter på den pedagogiska examen blir galen på att han är galen. Det slutar med att Moltas gråtande skriker att han vill cykla med pappa istället, inte mamma! Inte mig emot....

Idag har vi tagit fram bagar takterna och bakat bullar för att fylla frysen med i alla fall några dagar. Så är man sugen på bullar får man skynda sig hit. De brukar ha en benägenhet att ta slut ganska snart. Även här tar mina yrkesstrategier slut ganska snabbt. Moltas vill ha den stora degen, Olivia smetar med smöret och brer det likt en macka över bordet och snor sedan mina färdigrullade bullar och gör dem till en hög med smörkniven i stucken. Moltas gör ormar och tror att bulldegen är en play-doo, vilket till sist verkar vara den bästa lösningen för att få baka klart i lite lugn och ro. Lite mysigt är det dock, i alla fall i början. Barnen tycker det är kul och är glada, vilket med enkel matematik leder till glada föräldrar. Goda blev de också så det fick bli bullar till lunch, vilket inte är fel en grå dag som denna.

I början frid och fröjd.

 

 Olivia på väg mot operation "bred smör på bord".

Moltas med sin orm.

Imorgon åker vi och lämnar Moltas och Olivia hos mormor och morfar, så att de får lite roligt när målning står på programmet för mig och Tom. Vi får hoppas att det inte regnar för mycket så att det inte går att måla och vi istället måste gå på bio, läsa böcker i lugn och ro samt sova. Vore verkligen jätte synd....
  

Äntligen hemma...eller?

Som man brukar säga: "Äntligen hemma!" stämmer kanske inte i vårt fall. När vi parkerar bilen utanför huset skriker Moltas" Neeeejjj!!!! Inte hääääääär!!!!! Han vill uppenbarligen fortsätta vara på resande fot och för att understryka detta skrek han nästan i tjugo minuter efter hemkomst. När han dessutom råkade trampa på en knappt synbar sten så var det som om någon gett honom pisk rapp.
Jämmer och elände, allt är verkligen botten hemma. Det ska ätas macka med bara ost, bara ost! Sedan vill han inte se Bolibompa utan något annat, skrattar hysteriskt för en sekund, gråter, vill inte vara hemma utan någon annan stanns, i någon annans hus...
Jag och Tom tryckte i oss för mycket pizza och lovade att i morgon ska vi ta tag i det hela igen, om än bara för ett par dagar. När sedan Olivia lyckades bajsa i badkaret samtidigt som både hon och brorsan satt där, kände jag att Toms idé med att vi kanske skulle trollat iväg barnen för några dagar så vi kunde vila oss efter semestern kanske inte var så fel trots att det lät helknäppt.

Nu sitter Moltas bredvid mig här i soffan och tuggar på en macka som han vunnit i kampen mot sin far. Tanken var att han skulle sova men herregud, han vill ju "spela dator hela tiden" och "gå uuuuut". Här ska minsann inte sovas, han har ju semester. Jag och Tom sitter som två dönickar i soffan. Pratar knappt. Heltrötta efter två veckors socialisering. Någon (?) har lyckats spela in speedway, romantiskt så det förslår. Tror det blir en tidig kväll.

Jag ska lägga ut en bild kavalkad från vår semester, men inte idag. Nu ska jag ta och lägga min rabiata son. Tänk om jag varit kiropraktor och vetat precis på vilken punkt jag kunde trycka på så han somnade direkt, det skulle verkligen varit bra.

...verkar som om det kommer att dröja ett tag för läggningen, han ska vist bajsa och bygga koja först...

vi rullar vidare!

Så har vi då lämnat göteborg och de goa gubbarnas stad. Vilket avslut vi fick till dessutom, parkeringsbot på 600 riksdaler!!! Känn på den ni! Här har man gått i godan ro och mått bra då vi lyckats hitta en billig och bra parkering direkt utanför huset där vi bodde och det minsann är inte det lättaste i göteborg. Både jag själv och övriga kompisar har varit ganska imponerade över detta, då det annars är som ett bankrån att parkera i denna stad. Tompa körde lite närmare porten då det skulle underlätta inpackningen av taikon lägret och på 10 min satt boten som en smäck på rutan.

Annars har det varit härligt och vi har träffat flertalet av kompisar och deras barn. Ska bli skönt nästa år då det är deras tur att besöka oss...
Vii avsatte också en dag för turistande och det med råge. Vi tänkte att köper vi ett göteborgs pass så ska vi också utnyttja det och spara in en och annan krona. Så dagen började med besök på liseberg, vidare till univereum, lite spårvagns åkande och sedan satte vi tom och moltas på paddan, men där tog det slut för vår lilla son. Antagligen lite trött så somnade han efter 20 min och sov sig igenom största delen av turen. Men han hann se några broar i alla fall, även om han verkade mest intresserad av båtens motor. Kontentan av det hela för dagen blev att vi gick några kronor plus vilket råkade bli ett mål av någon konstig anledning.

Moltas har köpt sig ett par nya stekar solglasögon och med detta kom en personlighets förändring. Genast blev saker och kläder häftiga och tuffa, han anser sig vara bäst, snyggast och coolast. Det är verkligen som om de var magiska för det bara bubblar nya ord och fraser och han har blivit väldigt stor. När vi var i slottskogen satt han på en bänk med en liten, liten pinne. När vi skulle gå därifrån så sa han att han skjutit på gubbar och de dog! Ha! Mamma, det gjorde jag!.... jag hade ingen aning om att han överhuvudtaget visste vad detta med död var! Kanske var glasögonen lite övermäktiga?

Nu sitter vi i bilen och är på väg till soliga karlstad. Räkorna som jag trånat efter hela helgen ligger i kylväskan och väntar på att skalas. Ska bli riktigt gött som vi göteborgare brukar säga. Gött mos till och med!

in med john polman igen!

Ännu några dagar avverkade i Laholms bukten och dagen till ära är det faktiskt lite grått ute. Övriga dagar har vi haft sol och kanske några enstaka moln, men inget regn trots dystra väder rapporter. Antingen befinner vi oss i en grå zon där undantag för reglerna gäller eller så är metreologerna helt ute och cyklar i nattluvan. Men vem är man att klaga? Bara det är till det bättre så känns det inte som ett problem. Man kollar helt enkelt först på smhi.se och är det inte bra väder där så kollar man på yr.no och är det inte bra där så öppnar man dörren och kör på känsla. Men skulle man utvärdera resultaten av prognoserna som väder nissarna förutspår, så är de icke godkända och det med råge. In med John polman igen! För vist lever han fortfarande? Min något röda och svidande rygg tackar i alla fall för en mulen dag. (Jo, jag har smörjt mig men antagligen inte tillräckligt...)

Äter gör vi fortfarande och för tillfället är det köttbulls mackor vs salami och ägg som slåss om titeln "rätta mackan".
Det behövs inget geni för att konstatera att samtals ämnena inte alltid ligger på nobel nivå. Semester hjärna är nästa lika jobbigt som amnings hjärna, stackars Hanna har båda två dessutom. Tur att hon kanske är den smartaste av oss alla i grund och botten. Glappet blir inte så jätte stort i slut ändan.

Två dagar återstår innan vi packar ihop lägret och drar vidare till Göteborg. Där ska vi göra stora kompis rundan och kanske även turista lite

.

rödvin och rappsbaggar

Så är vi nu sedan några dagar framme vid huset vi hyrt i mellbystrand. Resan ner flöt på utan problem och peppar, peppar...det var nästan inget gnäll alls. Återigen går mina tankar till föräldrar som inte haft barn under 'teknik åldern', för hur överlevde de egentligen en 6 h resa utan dvd och data spel?
Å andra sidan så var det ibland som att gå på cirkus när man åkte bil som barn. Man fick sitta obältad, kunde leka katt i bakrutan eller gnaga på mammas nackskydd. Till detta spelade man de egen inspelade banden på bandspelaren som man hade med sig, d.v.s om mor och far slagit på stort och köpt batterier- för de var inte gratis minsann! Om man inte dragit denna vinstlott så fick man turas om att använda bilens bandspelare och radio. 15 minuter carola och sedan 45 min svensk toppen med tjo, tjim och dansband. Här curlades det inte direkt utan var man äldst fick man lite mer fördel helt enkelt. Jag har inget minne av att jag suttit och lyssnat på små grodorna och emil oavkortat på repeat i flera timmar och att mamma och pappa galna rivit sitt hår när de kliver ur bilen då hjärnan blivit tvättad med gullan bornemark.

Hur som har vi det väldigt bra. Stugan är väldigt fin och ligger några hundra meter från havet. Igår var det toppen väder och vi spenderade hela dagen på stranden, ljuvligt ända tills vi blev anfallna! I stora svarta moln kom de farande på jakt efter allt som hade en färgglad färg. Landslags tröja, en bok med gul sida eller rosa vattenflaska, inget undantag här inte. Jag bannar mig själv för att jag varit lite vågad och inhandlat en bikini i rosa, gul, vit och turkos. Varför övergav jag det svarta helt plötsligt?! Hybris är det tillstånd som infinner sig hos mig vid sådana tillfällen och jag gör allt för att hitta lösningar på problemet. I panik letar jag nya platser där det kanske blåser lite mer, lägger ut färggranna lockbeten till baggarna och rådgör med lokal befolkningen hur de löser problemet. " ja...man får väl borsta av sig dem helt enkelt och gilla läget, något annat finns inte att göra..." ( jäkla puckade stockholmare!)
Jag överlevde som tur var trots allt och väl hemma går grillen hårt och rödvinet smakadr bra både fyra, sju och tio. Som vanligt på semestern så handlar mycket om att under frukosten planera vad man ska äta till lunch, vid lunchen ska middagen planeras, mellanmål och diverse glass och fika ska in. Sedan måste man planera hur många mojitos man får ut kontra antalet lime man köpt och när ska vi äta chipsen? Trivsamt helt enkelt.

Påfyllnad i självförtroende bägaren.

Idag vaknade jag av Moltas trippande steg från sovrummet. Jag ropar till honom att jag fortfarande ligger i sängen och att han kan komma dit och "morna" sig lite. Han tittar bara på mig innan han med beslutsamma steg går ner för trappan. Jag ligger kvar och avvaktar det som händer 9 av 10 gånger varje morgon "Maaaaama, jag vill ha fukosts". Sedan när han väl sitter vid bordet så brukar han bli panik kissnödig och rusa till toaletten och efter det måste man alltid torka eftersom han inte "Ojkaj" (p.g.a. att han inte vill tvätta händerna efteråt). Men idag var det annat ljud i skällan, eller det var rättare sagt väldigt tyst...
Sen hör jag hur toalett locket lyfts upp, toalettpapper rullen rullas, det spolas, tvättas händer och därefter hör jag kylskåpet öppnas. Jag känner att det nog är läge att gå och se hur det går, så jag smyger mig ner.
Bakom väggen där jag gömmer mig ser jag hur han plockar fram yoghurt både till sig själv och sedan till mig. Vidare drar han stolen till köksskåpen, klättrar upp på bänken och med vingliga ben plockar han ner fyra skålar. Jag fortsätter att tjuvkolla hur han löser situationen, tyst som en mus för att inte bli avslöjad.
Han fullföljer dukningen med stor precision och noggranhet, gör en sista koll och sedan vill han redovisa sitt resultat. Han rusar upp för trappen och jag måste då avslöja min span position. Och den stolthet som lyser i hans ögon när han säger att han ska visa något är obetalbar! Han vet inte var han ska göra av armarna, det spritter i benen och hans uttryck i ansiktet verkligen lyser stolthet. Han blir nästan lite generad över att visa upp sin dukning och när jag berömmer och ger honom en kram, så håller han kvar extra länge.

En något spartansk dukning kan tyckas, men vad gör det när självförtroendet fylls på!

Jag kan säga att vi upplevde ett riktigt "breaking moment" klockan sju en vanlig fredags morgon. Jag längtar till den dagen då han även plockar fram smör och bröd och serverar sig själv och sin syster, helt på egen hand. Allt medan jag och Tom kan ligga och dåsa några minuter extra i sängen. Det blir minsann bara bättre och bättre!