The End

Det känns nästan lite vemodigt. Hur avslutar man ett års dokumentation? Det är så mycket som jag vill ha in men det går ju självklart inte, så jag försöker fatta mig lagom långt.
Hursomhelst är jag är så glad att jag genomfört detta bloggande, tänk att jag har ett helt år nedskrivet att se tillbaka på!

Bloggen har fått mig att reflektera över den vardag som man ofta inte riktigt tar sig tid att stanna upp i. Det har verkligen varit både upp och ner, men när man tar sig tid att försöka beskriva sin dagliga gång så inser man att det faktiskt finns fler guldkorn än vad man väntar sig.

Det känns som om det är många frågor som är obesvarade och så lär det förbli. Kommer Moltas att bli proffs eller ingenjör? Kommer han att fixa nr två på toa innan 4-års kalaset? Hur många år tar det innan barnen sover till minst kl.08:00 på helgerna? Oliva min lilla bokmal, vad blir det av henne, nobelpris i litteratur? Kommer de att ta sig runt i världen och se och uppleva saker som jag så gärna hoppas att de gör? Kommer Tom någon gång att få inreda vinden, som enligt honom skulle vara lösningen på det mesta och därför bör prioriteras? Köper vi en katt? Och jag, vad gör jag?
Ja, det är väl bara så att den som lever får se. Enkelt men sant.

I lördags kväll när jag satt i soffan så ropade Moltas uppifrån att filmen var slut. I vanliga fall brukar detta följas av tjat om macka, läsa bok, ska bara, ska bara...  Men inte igår. Då blev det först lite tyst och sedan hör jag "Mamma, jag vill ge dig en kram. Du kan få en puss också, det kan du". Jag säger åt honom att komma ner och när han smyger sig ner så ser jag detta lite generade uttryck han kan ha i sitt ansikte. Jag ser att han mår bra och fylls av en känsla att små saker som oroat mig lite kring hans hälsa kommer att lösa sig, att det kanske redan är på gång. Motvilligt hoppas jag att lösningen satt i en jäkla mask. Guds hand kan ha många olika skepnader.

Mitt allra första inlägg dedikerade jag till den som fick mig att läsa en blogg första gången, nämligen Magnus Uggla. Och tro det eller ej men mannen har varit borta från rampljuset under hela detta år, men nu är han på väg tillbaka. Tänk vilken godhjärtad person som valde att stå tillbaka och ge mig chansen. Så nu bollar jag tillbaka ansvaret och konstaterar att cirkeln är sluten

November 2010

November 2011

Tänk vad mycket som sker under ett år. Stanna upp och njut, tiden kommer aldrig tillbaka!

Over and out!

En lördag utan större tvist

Tom är i Tallin på konferens, långt bort från det maskträsk vi övriga lever i. Egentligen är det nog endast jag som lever i det för Moltas är lyckligt ovetande om vad som funnits inuti honom, vad det nu egentligen var?
Den stackaren fattar inte alls varför han ska ta medicin och när jag förklarar att det är så att han nog haft en mask i magen så tittar han på mig med bestämd blick och säger "Mamma jag lovar, jag har inte ätit mask. Jag har inte stoppat en mask i munnen!". Lite roligt trots allt.
Som tur är har jag ännu inte sett skymten av ett ringlande monster och jag hoppas att det så förblir, i alla fall tills någon annan kan ta ansvar för toalettbesöken.

Igår kväll kom Roosan ut på besök så det blev skönt häng i soffan, lite vin och skitsnack. Idag har jag och barnen varit i "Bromma blocks" med uppdrag hårklippning för barnen. Moltas som vanligt supertaggad innan men sedan inte alls lika cool. Med tvång fick jag honom dock att sitta i mitt knä medan frisören gjorde sitt och efter en minut så var han lugn och gillade läget. På denna minut så hade Annelie som var på samma ställe hunnit uppfatta att vi fanns i shopping centret, hon kände igen skriket... När det sedan var Olivias tur, vilken var den som jag i förhand var mest nervös skulle flippa ut, så sätter hon sig rätt upp och ner i stolen och kör "stone face". Inte ett ljud eller min. Hon är kanske en tjej ut i fingerspetsarna redan nu, som njuter av att bli ompysslad inom området skönhet.

  Fina blev de i alla fall båda två.

Sedan var det dags för lite shopping och nu kunde jag inte hålla emot längre. Alla dessa underbara klänningar och festkläder som finns överallt, bara gör mig galen av "vill ha". Så idag blev det inköp inför nyår, i alla fall delvis.

Sen hann jag även få in ett boxningspass med min gamla kära sparringpartner lilla a. Gymmet hade öppet hus så vi passade på att göra en hälsoprofil också. Tro det eller ej, för trots att vi båda haft det motigt på träningsfronten en period så var resultatet av fett/ muskelprocent väldigt bra. Som om inte detta var bra nog så visade det sig att våra fysiska åldrar var bra mycket yngre än den faktiska. Det är värt att fira med lite ostbågar ikväll. Dessa får bli min morot för att motivera mig att sitta och skriva en hög utvecklingsplaner när barnen somnat. Verkligen en toppenkul lördagsaktivitet...not!

The worst ever!

Detta inlägg är inte för den som är lätt äcklad. Det handlar återigen om Moltas och bajs, är det kanske final veckans tema? hoppas inte det...

De ringde från förskolan och berättade den stora nyheten att Moltas minsann bajsat på toaletten. I min enfald kände jag mig lite lycklig en mikrosekund och tyckte att det var roligt att de kunde ringa och meddela något positivt för en gång skull. Sen kom det, "men...".
När de torkade och skulle jubla lite över händelsen, så upptäckte de att korvarna inte var ensamma. Där mittibland dem låg en lång ihoprullad mask. När jag hörde detta höll jag på att spy och kroppen började automatiskt att darra av obehag. Mycket kan jag ta men inte detta!
Personalen klargjorde att jag nog skulle ringa husläkaren och få en tid snarast, så att behandling kunde sättas in. De hade tidigare sett en liknande mask och tyckte sig känna igen arten, spolmask. Sen redogjorde de tydligt att om jag nu vill se den så får jag gärna komma ner och plocka upp den själv. Äh...tror inte det va?! Jag kan inte ens visualisera detta utan att nästan börja grina.
Försöker muta personalen med en flaska vin till den som plockar upp den, med de avböjde bestämt. Då undrade jag om de kunde ta kort på den, så att jag kunde visa läkaren (det är vist bra enligt sjukvårds upplysningen om man vet hur de ser ut) och komplettera med deras upplysningar kring utseende, vilket var helt ok.

När jag väl kom till förskolan för att hämta mina två telningar, så visar det sig att en av pedagogerna tagit mod till sig och plockat upp masken, med hjälp av ett egengjort fiskespö av piprensare. Hon är verkligen min hjälte! Hon hade sedan placerat masken i en påse som sedan lades i ett "hundbajspåse".
Denna fick jag sedan placera på passagerar sätet i bilen och jag lovar att jag höll mig på min kant under hela vägen, samtidigt som jag satt och rös av rädsla då jag tyckte påsen då och då rörde sig.
Väl framme så sprang vi hela vägen in med påsen hållandes mellan nyporna en meter framför mig. 
Vår farbror doktor Bengt tog emot oss och undrade om vi alla skulle ta prov. "Inte vet jag", sa jag. När jag halade fram påsen och sa att det är en mask, så tyckte jag se en viss avsmak i hans ansikte. Han trodde nämligen att vi i vanlig ordning var där för att ta halsprov.
Han tar påsen och går och ställer sig vid ett handfat, hämtar sedan sina glasögon för att se bättre och säger att jag kan komma och kolla. ???? Jag ursäktade mig vänligt men bestämt och sa att jag inte pallar sånt här, så han fick minsann kolla själv. Han är tyst, öppnar, prasslar lite och undrar sedan "Men var är masken?
I påsen ligger det en genomskinlig slemhög med vissa suspekt bruna prickar i. Jag vägrar fortfarande att titta och ber honom kolla i den innersta påsen. Detta säger han att han gör och säger sedan åt mig att titta, det är ingen mask i påsen. Jag tittar mot alla odds och ser att han faktiskt har rätt. Börjar garva och säger att masken måste ha löst upp av att de la den i en påse. Han informerar mig då att en mask inte bara kan upplösas och förvandlas till slem, om den inte legat i en påse i månader eller år, typ.
Hade personalen utsatt mig för ett "practical joke"? Nej, så kan det inte vara. Jag höll verkligen på att skämmas ögonen ur mig men stod trots detta verkligen på mig vad personalen sagt. Det måste ha varit en mask!
Hursom kommer vi överens om att vi tar en behandling för mask, även om han inte trodde det existerade någon. Mask kliar och Moltas har verkligen inte rivit sig mer i rumpan än vanligt.
Så nu återstår det att se om det finns något att fasa över eller inte. När det nu på kvällen började rumla i magen på honom och han ville bajsa (i blöja), förbarmade jag Tom att han skulle åka till Tallin just idag. Men som tur var gick vi lottlösa och jag andas lite lättare och hoppas att personalen hade så fel.
Oavsett resultat så står jag i tacksamhetsskull till den som plockade upp "det", så i morgon blir det tårta för personalen. På kortet ska det stå: "Hoppas det blir smaskigt gott". Kul va?

Rent hus

Moltas har fått en ny sysselsättning under sina toalettbesök. Medans andra (hans far) både kan ta med sig dator och tidning in och försvinna en trekvart, för lite lugn och ro, har Moltas fullt sjå.
Eftersom han fortfarande vägrar att bajsa på toaletten sköter han således sina större behov i blöja, vilket leder till en inte så fast position.Vad min lilla gosse då tar sig an är nämligen städning av toalett.
När han varit där inne tvivelaktigt länge, bakom låst dörr så klart, så får vi slå oss in och möts var gång av en väldigt fräsch doft. Så pass fräsch att munnen liksom låser sig i en rörelse och man får svårt att andas. Man kan väl säga att han överdoserar diverse rengöringsmedel en hel del. Det första han alltid säger är "Jag gör det bara lite fint" .

Idag var det dagen efter vår städerska (ja, jag erkänner) varit där, så speciellt smutsig är det inte och det luktar heller inte illa. Jag tror inte detta grundar sig i missnöje över att det är orent eller äckligt, utan mer i att han tycker att det är roligt att spruta med "sprutmedlet" och använda svabben.
Vad vi dock lärt oss är att plocka ut tandborstarna för de har varit oförklarligt blöta när man ska använda dem på kvällen och varför vill man inte veta. Jag fick bittert erfara ett av mina gamla hyss som jag i unga år alltid körde på syrran, det med tvål på tandborsten. Inte trevligt. Inte gott.
Dock tror jag inte heller detta var ett försök till bus av Moltas utan mer en rengörande funktion.
Vad vi efter dagen lärt oss är att vi även ska plocka bort alla rengöringsmedel. Detta efter att kommentaren idag när vi öppnade dörren var: "Jag gör det bara lite fint. Akta pappa, det är väääldigt halt". En halv flaska "rengöringsmedel sprut" senare.

Jag hoppas bara att detta intresse håller i sig några år...

Vår Zlatan är inte på topp

Jag tror nog att minst 70% av alla pappor i Sverige denna dag har öppnat ett hårt paket med Zlatans bok inuti. Så även pappa Tom, men för att ändå skilja oss lite från mängden kastade vi in ett par nya mjuka mysbrallor också.
Men "vår Zlatan" mottog presenterna med halvt intresse. Ett leende försökte sprida sig på läpparna men hade riktigt svårt att bryta igenom, då barnen slet och skrek öronbedövande om vem som egentligen skulle öppna paketen. Tom var självklart inte ens ett av alternativen.

Orsaken till det ljumma intresset är dubbelt, pest eller kolera eller "same ,same but diffrent". Tom hade heldag med Julita gänget igår, en riktigt höjdarkväll verkar det som. Så om inte "pann knack" var illa nog slänger vi in en liten feber såhär på kvällningen också. Att dvalan som har rått under hela dagen skulle kunna ha spår i en infektion är jag tveksam till. Jag tror mer att kroppen fortfarande är i chock efter bad i tunna, bad i sjö, bad med baddräkt i liten bassäng (skulle iallafall inte förvåna mig men källgranska helst inte) och en hel del goda öl. Vi vet väl alla hur småbarns pappor blir när de är ensamma långt hemifrån, långt ifrån vardagen och tidiga mornar?
Nej, nu ska jag inte vara elak för det är ju ändå "Fars dag". Kanske har han fått en släng av mina gamla baciller? den som lever får se. Skulle så vara fallet förvånar det mig inte.

Denna vecka har verkligen varit usel helt enkelt. Det känns knappt som om jag och Tom har pratat med varandra mellan feber dimmorna och aktiviteter på olika håll. Men efter nästa helg (Tom ska till Tallin med jobbet) är det stop med utsvävningar då ska vi hålla oss hemmavid ändå till jul. Så det så!
Nu hoppas jag att nästa vecka känns mer positiv, jag vill ju avsluta min års dokumentation med flaggan i topp. På söndag stänger jag ner bloggen.

....

Ibland jag saknar Thailand så mycket

Ligger hemma och känner mig svag och vek. Herr halsfluss som var på besök hos vår familj med lite väl jämna mellanrum i våras, är nu tillbaka. Än så länge är det bara jag som drabbats och jag hoppas att det så förblir. Igår var jag hos doktorn och fick penicillin men känner mig fortfarande ganska risig. Jag drömmer mig tillbaka till mars då vi var i Thailand, tänk om den svenska sjukvården kunde vara lika underbar. "Ring, ring". Hej jag skulle behöva träffa en läkare, jag har så himla ont i halsen och hög feber. Jaha, ska jag vänta två timmar? Om han ska komma till hotellet? Äh...ja tack!. Tack då, hej,hej.

Vad jag önskar att detta kunde ske här hemma. Nej, istället ska du ut och köra bil när du är som allra risigast, sen ska man sitta i ett väntrum med betoning på vänt. Efter det kommer farbror doktor och klämmer och lyser i öronen och trots att det är så uppenbart att du har halsfluss eftersom man knappt får in ett finger i munnen, så ska man ändå gå till ett annat rum och ta prov. Sen ska man sitta och vänta igen på att doktorn får svaret skickat till sin dator och man blir sedan inkallad och får dommen... halsfluss. Surprise!
Sen ska man ta sig till Apoteket och köa för att köpa medicamentet innan man tar sitt smått yra huvud och kör hem som en enda stor trafikfara.
Nej, tacka vet jag Thailand. Drömmarnas land. Där kommer doktorn, kollar i halsen, konstaterar direkt att det inte ser bra ut, tar upp sitt medhavda apotek och ger medicinen rätt i handen. Sen får man lite extra kuckelimuck som man inte vet vad det är, men ack så bra det blir. En spruta i skinkan, lite halstabletter och man är redo att ta sig an livet igen bara efter några timmar. Jag tror jag saknar sprutan mest, smärtlindring rätt in i blodomloppet, we like alot!
Istället sitter jag nu istället här i kalla Sverige, fortfarande ont och lite feber trots att det gått ett dygn sedan man började medicinera. Jag drömmer mig bort...gud, vad bra läkarvård kan vara!

Thailand. Både vackert och underbart!

Var tog veckan vägen?

Då är den förbi, veckan som jag längtat till för att orka hålla ut till julen. Höstlov måste vara det bästa Skolverket någonsin infärdat i den svenska skolan, men tyvärr några år försent för att jag som elev skulle få ta del av detta.
Nu var det inplanerat arbete två och en halv dag och sedan komp det samma. Som sig bör numer råkade det slinka in två vab dagar, vilket innebar lite extra "ledighet" men det kändes som om jag kom helt ur kurs. Jag hade planerat att hinna med så mycket på jobbet under dessa dagar och sedan skulle jag bara njuta. Istället blev det lite dåligt samvete, inställt frisörbesök och en halv hängig Moltas. Nu när söndagen är här så känner jag mig inte alls så förberedd och taggad för resterande tid av terminen.

Men jag har haft det lite bra också. Varit på "Tropicariet" i kolmården med syster och familj. Moltas verkligen älskar alla dessa äckliga djur, som jag får hjärtklappning av att bara tänka på. Olivia är inte heller speciellt förtjust utan lite mer avvaktande, eller rättare sagt mest fastklistrad på höften. Varför finns egentligen ormar och hur kan man fridlysa dessa? För mig skulle världens alla ormar kunna utrotas utan att det skulle röra mig i ryggen. Jag skulle till och med vara med och finansiera en global orm förgiftnings epidemi. Skit i naturens kretslopp och alla djurs betydelse. Det finns andra djur som kan hoppa in och ta ormarnas plats, så viktiga är de inte. Usch. Men jag är stolt för att jag ändå gick med in och tro det eller ej, jag tjuvkollade lite med ena ögat på ett par av de slingrande odjuren.

 Aporna är väl det som är bra med detta ställe enligt mig. Det är svårt att inte klappa dem trots att man inte får. Moltas i princip jagade dem och hade lätt kunnat smuggla ner en i handväskan när han skulle hem. Det hade han säkert även gjort med en orm...hemsk tanke!

 

 Inte ens aporna lättade upp denna lilla dam. Att de sedan gav sig på hennes vagn var ännu värre.



Tänk att jag tog ett kort på en orm om än i förbifarten. Ni ser väl otäckingen size låång nere i högra hörnet.

Sedan har vi också hunnit med att vara en sväng i Karlstad hos Lisa och Per. Alltid lika trevligt och inte allt för ansträngande. Synd att det är så långt bara, för jag hade mer än gärna träffat dem lite oftare. 

När kyrkklockorna tystnade

Att jag är en morgontrött människa finns det flera som fått erfara. Att träna på tidig morgon är därför inget alternativ, men ibland måste man om målet inte är att rulla in till julbordet. Att ett spinningpass är skönt innan tuppen är uppe kan jag inte hålla med om, men efteråt känns det helt ok.
Hela kroppen signalerar chock så tidigt. Okej om man kör yoga, mysigt, väcka upp kroppen... Men spinning?! Det värsta är att jag nu känner mig trött igen, jag kanske skulle behövt sova den där extra timmen istället?
Men att få ihop livet med barn och heltidsjobb är inte helt enkelt, så då måste man ibland ta till dessa tortyr metoder.

Nu ska jag in och jobba till klockan ett, sedan lite relax hos frisören, innan jag hämtar upp Olivia från förskolan och drar till Katrineholm. Två dagars komp och häng med syster yster hägrar innan vi tar oss an helgens tripp till de Värmländska skogarna. Var Moltas är? Hos farmor och farfar och insuper lantluft. Han har nämligen haft lite feber, låter som en skiva med en STOR repa i enligt mig.

Grundstenar

I livet har man olika saker som är viktiga för att man ska må bra och för mig är vänner en av de viktigaste delarna. Som tur är har jag flera av detta runtomkring mig nästan dagligen, men jag har också mitt grund kitt, stommen från förr som man alltid kan falla tillbaka på oavsett vad. Självklart gäller det att man sköter underhållet av relationen, men som en gammal trogen häst står de alltid där och väntar. Det kan gå veckor eller månader utan att man hör av sig, ibland mer till vissa än andra eller mest över mail med någon. Trots detta så är vi de samma när vi väl kommer ihop oss. Vi skrattar åt samma saker som alltid, bråkar om samma saker och spelar samma gamla kortspel. Tråkigt tycker kanske vissa, skönt avslappnande enligt mig.
Nu har vi i flera år antingen varit gravida, ammat eller haft småbarn utspritt vilket gjort att träffarna varit av lite lugnare slag. Men nu börjar det dock hända grejer igen, nu börjar partytarmarna att pocka på.
Från att tidigare år planerat träffar med innehåll till chans att vila upp sig, börjar vi nu se chansen att flyttas tillbaka i tiden då vi var drottningar av stans uteliv, Katrineholms farliga (i alla fall enligt oss själva...). Till skillnad från de yngre åren väljer vi dock att gå ut på fredagen för vi vet av erfarenhet att återhämtningen numer kräver längre tid. Att dessutom lägga en hel lördag med fixande av hår, ansikte och kläder känns onödigt, det blir liksom inte mycket bättre inser vi idag. I själva verket blir det nog fasiken bättre med en mindre påkostad makeup, för jag har då aldrig sett mina vänner så snygga som de är idag. Och vist rockade vi som förr, som om att det inte fanns någon morgondag. Detta trots att vi visste att vi skulle få sona dagen efter, med det var det värt! Och tänka sig, vist hann vi med att vila upp oss också, kan det bli bättre?

 "There is no tomorrow"

 Eller?

Nattvandrare

Så har vi då kommit till den punkt då båda barnen trivs i våra sängar. Moltas har ju haft en abonnerad plats där till och från sedan ett par år tillbaka och kommer nu de flesta mornar invandrande med kudden i högsta hugg, placerar sig i mitten och sover vidare. Döm om hans förvånig när han i förrgår tar sin vanliga runda runt 05:00, slänger upp kudden och kryper upp.
Där, precis på hans invanda plats, ligger en glatt smilande Olivia och ler trumfierande. Katastrof är ordet och kaos utbröt. Moltas börja störtgrina, jag flyttar Olivia. Olivia börjar tokskrika och jag placerar henne då mysigt nära sin kära mor. Då börjar Moltas från sin paxade plats att gråta igen, han vill ju också sova bredvid mamma! En sömndrucken Tom som knappt varit medveten av turbulensen erbjuder då Molle att sova hos pappa....inget bra förslag. Tillslut efter lite extra kramar och kli så somnar barnen (om än för låtsas sov av Olivia) medan jag känner mig som en korv i alltför trångt korvbröd. Detta är inte mysigt!
Sen kan man lugnt säga att morgnarna fortsatt i ett oskönt tempo. Oliva envisas med att vakna tidigare än en piga som ska mjölka korna. Jag börjar tro att hon gör detta för att få "lyxplatsen" mellan mamma och pappa och även chansen att reta sin bror till gallfeber. Hon är fasiken en inbiten retsticka, som en ulv i fårakläder. Det hävdar jag bestämt.

Ibland är de bästa vänner, ibland inte...

Nu laddar jag för en helg med mina gamla godingar eller "Smurf babes" som vi kallade oss några år tillbaka. Idag tycker det att känns ganska bra, efter att ha blivit kallad för monster för att jag envisas med krav på matintag, samt att maten jag lagat luktar äckligt, signerat Moltas. Allt går självklart över efter ett tag, men idag steg jag in i min lilla isolerade "mamma bubbla" och total ignorerade både gråtande, skrikande barn och lugnt fortsatte röra i grytorna.

Rekord

Idag hände det till Toms stora glädje. Det blev botten notering på notan för Ikea besöket.
Etthundra trettio kronor fattigare och inte ens ett värmeljus rikare. Och det värsta (bästa?) är att jag inte ens gick därifrån irriterad, kan detta verkligen stämma? Uppdraget var ett sängskydd till Olivia och inte ens detta kom vi hem med utan endast några lågenergi lampor och en kroklist. Nu när jag tänker till så kan det vara så att Tom bet ihop under hela besöket, eftersom han var så imponerad av vilket klipp jag gjort tidigare under dagen. Jag ropade in en växasäng på blocket för hundra kronor och den var både hel och ren dessutom.

Annars har dagen varit som ett maraton. Vi har hunnit med så mycket både bra och roliga saker. Vi har städat bort alla utemöbler, bytt till vinterdäck, grillat korv, köpt säng, varit på "Järva fältet" och klappat djur, köpt vinterskor och Ikea. Barnen somnade i bilen hem, inte helt konstigt kanske.
Det är dagar som dessa som gör att man får ångest alla de andra söndagarna när man knappt kommit utanför dörren och ändå känner sig trött.

 Det är inte alla som har "Spindelmannen" i äppelträdet och vi har dessutom två.

 Massor av djur fanns det att klappa. "Järva fältet" är helt klart värt ett besök.

Tyvärr missade vi ponny ridningen, men häst som häst. Glad är han i alla fall.

En randig dopklänning

En del familjer, kanske de flesta vad vet jag? verkar ha en dopklänning som gått i arv sedan urminnes tider. På min sida av familjen existerar inte detta i och med att säkert 80% av de som är födda i nutiden och framåt är kyrkan otrogna. Jag vill dock tillägga att jag inte tillhör denna skara. För som den sanna gudmor (eller numera tråkiga benämningen fadder) jag är, gick jag till prästen för att kunna överlämna Theo till guds lilla barnaskara.
Mitt dop i sig är helt klart värt ett eget inlägg för att kunna skrivas in i historieboken. En bakfull pojkvän, sur mormor, enskild kyrkfika med prästen, en rejäl näve vatten, tokfnittrande syster samt en kissattack. Oj, oj, oj...

Hur som så har jag nu insett att släkten trots detta kan hissa en fana över en klenod som går i arv i nedåtstigand led, nämligen "Tiger" dräkten.
Året var -02 och jag skulle köpa present till Alfred som då bara var en liten plutt. Dräkten är ju så söt att jag inte kunde motstå den och det ångrar jag inte idag. Tyvärr är väl han egentligen den som varit minst intresserad av den, men sen har den betalat av sig! Måns praktiskt taget levde i den under några år, Moltas har använt den flitigt under sin "lejon period" och nu har Olivia hittat den.
Vem har sagt att det måste vara en vit klänning med sidenband som ärvs inom en släkt? Denna randiga och genusneutrala dräkt fungerar minst lika bra!

Måns

Moltas

Olivia

Tyvärr var Alfreds bebis tid innan digitalkamrans ankomst, så detta kan jag inte trolla fram en bild "ur minnet" på. 

33 år på Taxinge slott

Då var årets födelsedag här igen. Jag tycker om födelsedagar och har ingen ångest, tror jag...
Kan tankar på vad man ska göra resterande del av sitt yrkesliv vara ett sådant tecken?
Jag kan säga så här, det är inget jag grottar ner mig över i alla fall. När det är tiotal och ibland också fem ental så anser jag att en fest/ överraskning kan vara på sin plats, men en enkel 3:a efter en annan 3:a är inte så speciellt.

I år fick jag dock en nyck att vi skulle göra en familjeutflykt för att ändå göra något. Min plan var Taxinge slott och dess gedigna kak, bull och tårt sortiment. Ryktet har gått att det ska vara något utöver det vanliga, vilket jag nu kan hålla med om. Jag och Tom delade på 2 tårtbitar, en pistage biskvi, en vitchoklad kaka och en espresso kaka. Sedan smyg åt vi lite av barnens kanelbulle och chokladsnitt, att säga att man var äckligt sockerfylld redan efter 10 minuter är inte en lögn.

Fint väder och fin omgivning gör att jag verkligen uppskattade denna lagom lilla tripp. Men när vi åkte där ifrån två timmar efter ankomst så var jag minsann lite hungrig. Detta lömska socker,det leder en rakt ner i fördärvet! För att råda bot på problemet och slippa större uppoffringar på min dag, så blev det thai hämtmat som middag. Och det är väl lika bra att köra dagen ut... Det blir nog till att "lufta" en påse popcorn till filmen ikväll, det är jag värd.

Nu sitter jag här i soffan och värmer upp mina nya spinning skor som jag fick av familjen. Killen i affären sa att jag skulle använda dem lite hemma för att se om storleken är rätt. Tajta ska de vist vara och det får max vara 5mm i utrymme för tån. Konstigt, det verkar vara samma regel på mina byxor...
I morgon är en annan dag, en dag när jag är lite äldre och klokare. Det är då det kommer att ske mirakel med moralen.

Den smyger sig på

Höststämningen alltså, med både dess goda och mindre goda sidor.
På min positiva lista står bland annat: tända ljus = många besök på Ikea, mysbyxor som känns lite tabu på sommaren samt mycket bättre sömn.
På min negativa lista står bland annat: Noll med motivation för träning = lite tightare och osköna byxor, mörker, mörker, mörker samt snoriga barn vilket leder till lite för mycket vab.

För som sagt är vi här igen, hemma med sjukt barn. Som vanligt, "peppar, peppar", är det Moltas som inte alls visar sig vara den Stålmannen han ofta utger sig att vara. Vi gillar läget, suckar lite men inte för mycket och gör det bästa av situationen. Jag har hunnit grovstäda ur garderoben på sommar saker och nu ser det lite ljusare ut utrymmes mässigt.
Moltas låg i soffan och pratade gamla minnen. "Kommer du ihåg mamma när vi åkte husvagn? Det kan vi kanske göra igen, en spindelmannen husvagn". Sen konstaterade han att vi måste köpa nya damsugs påsar, "Kanske vi kan köpa Spindelmannen påsar mamma?"
Det känns som vi har ett tema oavsett område.

Nu ska jag fortsätta med ännu en bra sak med hösten. En kopp te i soffan, filt och "Wordfued", underbart!

Olivia sympatiserar med Moltas i soffan, i morgon får även hon en fridag med skönt häng.

Oj, höll på att glömma alla mössor på min bra lista. Jag verkligen älskar dessa och Tom drar inte lika djupa suckar på hösten som på våren när jag visar upp mina inköp. I helgen blev det 8 stycken, alla såklart nödvändiga! (Vissa var dessutom nästan gratis och det är sanning, fråga han som inte fick en enda).

Sama same...

...but diffrent.
Kanske är det snart dags att låta killen få testa ridning trots allt. Han tycker verkligen att det är jätteroligt, vilket inte faller hans far riktigt i smak. Men om Moltas använder detta som substitut så kanske han snart faller för trycket, annars lär han varken ha kvar sina knän eller självkänsla speciellt länge.

 

Och handlar det inte om hästintresse så kan man lugnt säga att någon har blivit en 3,5 årings "bitch".

Korvträsket

Lördag morgon eller ska man kanske säga förmiddag? Hur som har vi redan varit vakna alldeles för många timmar enligt mig, säkert alldeles lagom enligt barnen.
Idag fick jag dock till en morgon där jag kunde ligga kvar i sängen och värma mig lite, medan barnen lekte inne på sitt rum. Detta brukar aldrig ske så jag ser det som ett steg framåt i "sköna- vakna- på- helgen- mornar" som alla med äldre barn spär rykten kring.
Tompa är på konferens med jobbet eller vad man nu ska kalla det. Konferens bör väl innehålla lite utbildning för att få titulera sig just detta. Om att klättra i berg och dansa på borden är utvecklande inom mjukvara och programmering, så är jag lite oroad för företagets framtid. Bäst att spara in på maten och godiset i helgen, Tom kanske inte har något jobb om en månad....

Vad passar då inte bättre än att fortsätta äta av det korvförråd jag tycks samlat på mig? Jag har verkligen kört fast i idé torka för middagar. Det enda som jag kommer på är rätter med korv, eller rätter? Är kokt korv med bröd en rätt?
Sedan i onsdags har barnen fått makaroner med grillkorv, kokt korv med bröd och igår stekt falukorv med makaroner till middag. Planen för idag var att svänga ihop en stroganoff....med korv. Lite sjöbjugg varning är det just nu. Jag måste verkligen ut ur detta korvträsk snarast. Inte för att jag tror de lider speciellt mycket av det, men mitt samvete gör det.
Dagens plan är att åka till centrum och handla lördagsgodis, kanske en sväng till biblioteket också. Jag är lite rädd att vi faller för frestelsen och hamnar på grillen för lunch (korv), snabbt och gott. Men i så fall får det väl vara så, det finns de som aldrig får äta korv och de skulle säkert vilja byta med oss. Det är helt enkelt bara att ta nya tag, nästa vecka får det bli köttbullar som tema, eller fiskpinnar.

Korven verkar inte påverka intelligensen i alla fall. Böcker slukar dessa tu på löpande band just nu.

Tillbaka på ruta 1

Jaha, då var lyftkranen avbeställd och frustrationen tillbaka. Känner mig som värdens elakaste mamma som nästan barrikaderar mig framför skåpet med blöjor. Moltas gråter och vill inte alls gå på toaletten oavsett vad. Jag mutar med tuggummi, choklad och till och med lågmärket..."Då kanske Olivia bajsar på toaletten och får en lyftkran" (Mycket tveksamt jag vet, men det blir värre...) "Vill du det?" Ja", säger Moltas, "då kan jag låna Olivias kran" (smarthuvud). "Nähä", säger elaka mamman, "det är ju Olivias kran". ?! hur tänker man egentligen. Jag kan till och med erkänna att jag även sagt "kanske det är så att lyftkranarna tar slut..
Jag skäms nästan att erkänna det, men i krig och kärlek gör man saker man inte alltid är stolt över. Jag tror det kan bero på att jag vet att han faktiskt kan men har en rejäl "hang up". Ena dagen så luffsar han rätt in på toaletten utan problem och gör det han ska. Andra dagen gråter han så att det skär i hjärtat samtidigt som han skriker efter pappa. Jag är helt klart den onda i detta.
Vad ska man då göra? Vissa säger att det bästa är att låta det bero, det löser sig när han är redo. Andra har helt sonika satt ungen på ringen trots skrik och tårar i väntan på leverans.
Lite roligt i allt detta är dock att han hittar lösningar på problemet. Då han vet vad vi önskar att han gör, så smyger han helt sonika upp och förser sig med en blöja. Sen låter han oss omedvetna föräldrar veta att " Nu är jag färdig!". Man får ju vara glad för det lilla, egna intiativ är aldrig fel det heller!

Förlåt min lilla älskling, men ibland är du lite väl envis!

Plötsligt händer det!

Söndag 2/10. Moltas med tuggummi i munnen. Vad kan detta då betyda?





Det är nu officiellt, Moltas bajsar på toaletten! Det som tidigare varit ett lockbete blir nu verklighet. Både tuggummi och en lyftkram kommer att föräras denna lilla man och det var han inte sen med att påtala. Det var också väldigt noga att detta skulle framföras till jultomten!

Tänk vad livet kan ta olika vändning i sätt att göra en glad. Ena dagen New York andra dagen bajs i toaletten. Vist är det väl härligt med ett småbarnsfamilj liv?!

New York

Jag vet inte alls var jag ska börja. Det har verkligen varit toppen och jag har njutit hela tiden. Vi har gått, gått och gått så till den milda grad att jag sista dagen hade värk i nästan hela kroppen. Staden i sig är ju nästan övermäktig till storlek och vi har väl inte mer än skrapat lite på ytan. Vi har fått ta del av några godbitar men har en hel hög kvar att utforska nästa gång, någon gång.
Nu kör jag ett bild race istället!

Efter två turer turistbuss så begav vi oss till Empire state building. 86 våningar upp i luften med vy utan dess like. Inte ens jag som är höjdrädd kunde stå emot att halvt hänga utanför staketen för att få bra bilder. Sen kom värmen, pust! Varm var det, inte alls i balans med vår packning.

 

 Sen fick jag då äntligen träffa min gamla basket polare "Biggen" som jag inte sett på länge. Hon guidade oss i Soho och och förvillade (?) oss in på en Mojito bar mitt på blanka söndags eftermiddagen. Här var det fullt pådrag, för så gör man vist i NYC. Kvällen avslutades med middag på "Baltazar" och invissling av taxibil. Pannkakorna åt vi inte då utan morgonen efter, smaskens! Och killarna längst ner ingår liksom i stadsbilden.

 Nere på Wall street så hade nakna demonstranter fått polisen att barikadera alla väsentliga byggnader med kravallstaket. Den välkända tjuren hade inte mindre än tre patrullerande poliser, världens kanske mest välbevakade arsle.

 Då kroppen började bli sliten så hyrde vi en cykeltaxi som körde oss runt i Central park. Denna gigantiska yta är så fascinerande och inte minst så vacker, en grön oas mitt i smeten.

 Sista kvällen hade vi fått tips om restaurang "River café" som ligger i Brooklyn. En 25 minuters promenad över bron och vi var framme. Väl här möttes vi av en panorama vy över "Manhattan by night". Efter en utsökt avsmakningsmeny så skulle vi gå ut och ta några avslutande kort och vad händer inte då? Jo, ett hejdundrande fyrverkeri från Manhattan sprängs av och under 15 minuter fick vi en oslagbar avslutning värd denna stad.

 För att sammanfatta allt vi varit med om och upplevt, hänvisar jag till minnes stenen Yoko Ono köpt till John Lennos ära i Central park (ca 1.4 mkr för 1m2). Tack och hej och på återseende underbara New York!

Vemod och glädje

Vist är det med en liten tagg i hjärtat jag vinkar av barnen även fast jag vet att de kommer att ha det toppen. Tanken snuddar(inte slår!) mig att jag smiter från mina plikter som mor.
Det är en konflikt kan man säga, en känslomässig sådan. För likväl som jag har lite ont i hjärtat så bubblan det i magen av välbehag. I morgon är det dags för avfärd, weeehaaaa! Jag ska inte tjata ut detta, men det ska faktiskt bli ruggigt kul.
Barn och bil (renovering) är dumpade i Katrineholm och båda har det bra. Själv tog jag tåget hem igen till stockholm och planerade att fira in ledighet med lite vin i min ensamhet. Vad händer? Jo, som vanligt är Sj försenade och sedan får jag åka skrammeltåg utan restaurang vagn, vilket betyder inget: vin.
Men vad gör väl det en dag som denna? Jag har ju både en tablettask "Tutti Frutti" och tillgång till "Wordfued", så jag klagar inte! Jag har ingen brådska, jag ska ingenstans....inte idag.

 

Mina små älsklingar kommer att ha det bra, det är jag övertygad om. För så länge det finns vatten är ju allting bara toppen!

Resfeber

Jag har nog aldrig varit med om detta tidigare. Eller jo, kanske när jag skulle göra min första flygresa med basketlaget till Grekland och basket EM, året var -93 (det roliga här var att jag var tvungen att ta till miniräknaren för att lista ut vilket år det kunnat vara. Tänk, 18 år sedan! tiden går minsann framåt).
Hur som känner jag en pirrande känsla av förväntan i magen, är nästan lite nervös. Jag räknar ner dagar nästan med kryss i kalendern och jag frågar återkommande Tom om inte han också längtar? precis som en tjatig småunge.

Kanske längtar jag så mycket denna gång för att denna resa skiljer sig från de flesta övriga jag gjort, vilka brukar vara fokuserade på sol och bad? Eller kanske är det så att det var väldigt länge sedan jag och min kära man gjorde en resa på egen hand? Eller kanske är det så att det jag nu ska få uppleva är en resa utan tidigare jämförelse. "Staden som aldrig sover", "The big apple", kalla det för vad du vill. För mig är detta lite av en drömresa och det är nog detta att jag ska få uppleva New York på riktigt, som gör att längtan till och med känns i magen.
Tre dagar kvar innan avfärd, tre dagar... Jag ser till och med fram emot flygresan på 8h. För tänk att få sitta själv och läsa, titta på film utan att ha koll på barn. Jag ska packa ner både öronproppar och "ögonskydd"för här ska det minsann slappnas av, läsas tidningar, dricka ett glas vin och äta nötter.

Jag antar att "upplevelse längtan" efter några dagar kommer att bytas ut mot "mamma längtan" till två små knottar som är hemma i Sverige... men än är vi inte där.

Detta kort är taget på en av de sista resorna som "Dinkare" (Double inkomst, no kids). Förlovnings resan nere på franska rivieran "a´la pluttinutt", en av de bästa! Efter detta ändrade resorna karaktär.

Höga berg, djupa dalar

Jag har inget minne av att Moltas hade sådant temperament som vår lilla dotter verkar ha. Trotsperioderna som alla pratade om var inget som jag riktigt hade koll på, föränn han var över två år(reserverar mig lite då det är lätt att förtränga sådana här saker). Men med Olivia får vi vår beskära del minsann. Nästan allt är "Nej!" eller rättare sagt "Nähä!" "Stop!" "Sluta!".

Jag hämtar tidigt på förskolan, mysigt..."Nähä! "Oj vad kläder du har på din lilla gumman, ska vi ta av jackan?*Gallskrik* Nähäääää!! "Nu går vi hem, lägg ner spaden"- "Uiiiiiiiiii, Stopp!!!"
Ut med barn under armen och in i bilen och nu blev hon lite glad för hon slapp sitta i sin stol (jag vet, inte bra). Väl hemma parkerar vi och jag tar ut...en skrikande unge.
Herregud, hon ville ju sitta kvar i bilen och leka med smutsiga stövlar och galonisar. En självklarhet för alla i-lands barn.
Lyfter in hysterisk dotter som då får spelet för att hon inte vill ta av sig sina tre lager för mycket kläder. Jag tycker verkligen min lilla tjej är hur söt som helst, men vid tillfällen som dessa ser hon inte alls fager ut med röda ögon, snor och hysteriskt hår.

Jag tar till räddningen, fru napp och trasan och det blir tyst.
Som att vända på ett blad skiftar nu humöret färg med råge. En liten sväng till bokhyllan och dagen är räddad och jag tackar gud för att vi har en liten boklus i huset. Sedan går allt av bara farten och det busas och plockas. Inte ett tecken på att livet för några minuter sedan var pest och pina. Varför skulle det vara det? Herregud, hon har ju precis lärt sig hoppa och lyfter två fingerbredder högt! Inte illa, inte illa...

Öronbarn

Det verkar inte bättre än att Moltas blir ett så kallat "öronbarn" och jag tycker så synd om honom. Värk i öronen är enligt mig nästan det enda jag upplevt som kan likställas med att föda barn, men bara nästan.
Det sistnämnda är ju utomjordligt men öronen är verkligen inte att leka med.  I natt likväl som en natt förra veckan har han skrikigt rätt ut av smärta under flera timmar och alvedonen verkar inte så fort som man vill. Vi har säkerligen överdoserat också för den delen men det har han hittills inte dött av, så vi kör på det.
Det konstiga är att när morgonen kommer så klagar han lite men sedan är det som borta. Han vill köpa choklad, han vill åka till en lekpark, kanske köpa glass? eller varför inte baka bullar?
Detta "hattande" med vab hit och vab dit är frustrerande. För två veckor sedan en dag med Olivia, förra veckan en dag för Moltas öron och denna vecka en dag för det samma...eller?
Som de trötta föräldrar man är efter en natt som denna tar vi beslutet att han minsann ska vila ut denna förkylning som besvärar. Det är inte öroninflammation utan förkylning som ställer till detta, hur ska det väl bli den dagen inflammationen kommer?! Så även fast han verkar helt ok så kör vi någon extra dag vila helt enkelt, och hoppas att det är den rätta medicinen för att slippa hamna i vab träsket på ett tag.

Självklart passar vi på att fylla frysen med bullar en dag som denna. I den här familjen tänker vi inte kvantitet när det gäller bak utan kvalité. Istället för 40st gör vi 28 st STORA. Oftast godare men inte ett dugg nyttigare.

Klädåtervinning

Så har man avverkat ännu en helg i rungande tempo. Regnet öser ner utanför och söndags koma börjar infinna sig.
Innehållet denna helg har varit av väldigt varierat slag, både dans och sång, fisksoppa med vänner, lekpark besök, rensa garderob och lite zumba.
Inledningen var hård vilket känns två dagar efteråt nu mera. Tjejfest med utgång och dansa natten lång, vilket var väldigt kul och tänk att vi dansade ut stället! Det var ett tag sedan man svängde de lurvig fram till klockan 03:00 med efterföljande "nattamat" och goda skratt. Syrran var också med och det är ännu mer anmärkningsvärt att hon inte åkte hem tidigare som hon brukar, vilket nog borde ses som ett gott betyg för kvällen. Nästa gång kanske vi till och med kan lura upp henne att sjunga karaoke?
Men nu får det vara färdig festat för ett tag, det är kul men slitigt allt för många dagar efteråt. Gammal? Ja, kanske det...
Värt att tillägga i denna diskussion är att jag numera även är så gammal att en del av mina kläder gått ett varv och blivit moderna (eller helt ok rättare sagt) igen. Klänningen jag hade på mig hade jag på min 25 års fest. Då var det maskerad och jag var utklädd. Tänk vilka fynd man kan hitta i ungarnas utklädnings låda!

 Tack alla mina fina vänner, ni är verkligen toppen!

Full rulle mot helg

Jag hoppas verkligen att denna vecka går fort för det är så mycket som står på agendan, att jag blir trött bara av tanken på den.
Kvällsmöte måndag, tisdag och onsdag för föräldrarna, torsdag kanske vi kan umgås? och fredag kvällsmöte igen...
Hade det inte varit för Annelie så skulle jag nog återigen ha klagat och gnytt lite om saknaden av släkt som bor närmare. Jag skulle ha suckat tungt och älta att man kanske skulle flytta "hem" för att underlätta vardagslivet och billigare är det också, suck.
Men detta var innan jag tänkte på att Tom skulle behöva pendla varje dag och att jag då skulle bli "hämta/lämna änka" vilket jag gärna avstår. Det och att Annelie med familj både nästan är som släkt och bor nära vilket är toppen.
Förra veckan var lugn, helgen toppen och nästa vecka ser inte så värst farlig ut heller, så vad är egentligen problemet?!
Veckan ska i alla fall avklaras och jag känner mig pigg vilket är bra, mycket bra faktiskt. Nu slutar vi sura och tänker positivt, snart är det ju fredag!

 

I helgen firade vi mys Inez som fyllde 2 år och som synes bjöds det på ett gediget fika, ett riktigt gofika!

Det är kanske därför jag känner mig ganska pigg? Sockret flyter väl fortfarande runt i mina vener och invaggar falsk trygghet.

And I´m loving it!

Fredag kväll och vi sitter i soffan och hejar fram vårt Svenska landslag.
Uppladdningen bestod av räkor, aiolí, bröd och gott vitt vin. Barnen åt sin favorit mat nämligen tortellini med ostsås. Kanske inte det mest utsökta och mest näringsriktiga enligt bättre vetande men det struntar jag i.
För att insupa stämningen ytterligare så var Moltas och Tom ute på gatan och lirade lite boll. Tänk om man står här en vanlig fredagkväll i "Noho" och fostrar en Zlatan på parkeringen?! Helt klart värt varenda torr tortillini jag någonsin serverat och det är många, tro mig.
Jag älskar verkligen kvällar som dessa när vi bara är och mår så bra, en riktig "kick off" inför helgen.

Skål och lycka till Sverige!

Man glömmer så fort

Idag är jag hemma med Olivia som är lite för snorig för förskolan. Humöret är det inga problem med, men näsan rinner lite för mycket enligt fröknarna och lite då och då enligt mig.
Så nu är jag då här igen, ensam med Olivia, precis som det var förr i tiden. Det känns som om det var förr i tiden fast att det i själva verket bara var 4 måndader sedan. Tänk vad fort man glömmer och hur lugnt det ibland, observera ibland kunde vara.
Solen lyser och vi inledde dagen med en promenad med en heläkta mammaledig mamma. Sedan somnade Olivia och då passade jag på att fixa lite jobb saker, ringa tandläkaren, försäkringskassan o.s.v.
Jag minns dessa dagar när man fick ett ryck och var som en "Duracell kanin" för att sedan några dagar gå ner på lågvarv och verkligen inte göra något. Idag ska jag försöka mig på en blandning och ta det bästa av de två lägena.

Dessvärre har jag dessutom fått en "flashback" av detta moraliska dilemma med skåpätande. Hur många gånger har jag inte tänkt "Det här är absolut sista, sen stänger jag skafferiet och är nöjd"? Idag är jag tillbaka i träsket och handen dras magnetiskt ner i påsen med "Djungelvrål". "Det här är de sista. De här är de sista. De här är de sista" maler i huvudet. Och om barn skulle kunna läsa tankar och omsätta de i ord, så skulle nog detta vara Olivias första fem ords mening. Att stålsätta sig mot dessa lockelser är nog bland det svåraste som mammaledig, allt annat kommer liksom av sig själv men detta får man slita hund för!

Ytterligare sak jag glömt bort är hur skönt det kan vara att skriva ett litet blogginlägg mitt på dagen när hjärnan är lite mer aktiv än på kvällen. Inläggen blir mer positiva när orken fortfarande finns kvar.
Att jobba en hel dag, hämta barn och laga mat, gör att man nästan dör i soffan varje kväll. Jag gillar att läsa andras bloggar men är ofta väldigt trött för att själv skriva, vilket är en orsak till de ibland glesa inläggen nu för tiden.
Mitt mål är dock att jag ska fortsätta och skriva fram tills årsdagen av min bloggstart och därefter lägger jag nog ner. Då ska jag ta alla mina texter och få ner dem i fotobok format som jag sedan ska minnas tillbaka med. Ett års dagbok i bild och text känns verkligen så lyxigt roligt att ha och kunna spara för framtiden.  Vardagslunket med brist på tid, glädje, barnens framsteg, snor, resor, trötthet, tankar m.m. är sånt som fort faller i glömska. Men nu har jag i alla fall ett år på pränt.

Oj, nu vaknar vist barnet och jag måste avsluta. Sover de inte längre? Har verkligen glömt bort hur det var. Jag har ju inte ens hunnit göra korvstroganoffen som jag tänkt!

Fräääääs....

Då var den då här, höstens första förkylning och det med råge! Olivia har varit gnällig till och från hela veckan och om jag tidigare mått som hur jag gjort idag så skulle jag nog haft större förståelse. Det är verkligen jättejobbigt att ha uppstart på förkylning, stackars min lilla plutta.
Kan månne förkylningen vara en reaktion på en hektiskt helg med fest både fredag och lördag? Nej, det tror jag inte. Klart man klarar av det även nu för tiden, man känner sig ju inte en dag över tjugo...

Trevligt har det varit i alla fall och jag gläds verkligen att jag har så många fina vänner från olika nedslag i mitt liv. Denna helg var det mittemellan gamla vänner från min första tid i Stockholm samt min tid nu med de "Desperata hemmafruarna" i kvarteret.
Nästan alla i de båda sällskapen är mammor och hur detta ter sig på fest vet vi redan. Som kalvar på grönbete med klackarna i taket även om vi nu för tiden kanske går hem två timmar tidigare. Intensivt är ett bra ord för att beskriva det, intensivt roligt!

Likväl att jag uppskattar tillfällen som dessa med råge, så längtar jag redan tills nästa helg då vi åter är tillbaka till tacos mys på fredagen och "Dinosaurie tåget" på lördag morgon. Familjefika och stjärt torkning har också sin tjusning.
Men nu ska jag sjunka tillbaka i soffan och njuta av det sista av helgen. Jag hoppas att snoret släpper från pannan snart för hela livet blir bra mycket lättare, inte bara hemma utan även på jobbet med 55 st väldigt glada 6-åringar, tjohoo...

(Tyvärr så strular min mobil så några bilder blir det inte idag, men det kan säkert glädja någon.)

The place to be en torsdag!

Var kan vara ett bättre ställe att ladda upp sig på än ett bibliotek? På torsdagar har de lång öppet och här finns verkligen allt en mamma som inte vill ha stökigt hem behöver. Det är vattenfärger, pärlor, klister, paljetter, svärd, utklädningskläder, ja allt som man nästan aldrig orkar plocka fram. Här behöver man inte ens städa penslarna efteråt! "Oj, lite glitter på golvet. Äh, det gör inget".
För att dra det till det yttersta av bekvämligheter så packade jag ner kvällsmaten (d.vs. Risifrutti och macka. Toms kusin Carina "hälsogurun" får spader, jag vet!), samt pyjamas så att de eventuellt kan somna gott i bilen hem. Är man super bra på att ligga steget före eller vad?!

I morgon kommer syrran upp igen och ska vara barnvakt när Tom och jag ska på 40-års kryssning. Låter som om det kan bli en seg dagen efter, men sovmorgonen hägrar i horisonten. Än värre är att direkt efter landgång på lördag eftermiddag så ansluter jag direkt till nästa fest, tjejfest med helkväll på stan. Jag måste verkligen vara galen! Hur ska man pallar en fredag/lördag i min ålder? Som sagt var,galet!