Midsommar

Så är då nästa högtid avbockad och klar, sex månader kvar till jul som vissa tråkmånsar alltid brukar tillägga men det glömmer vi nu. Som den sanna midsommar det var bjöds det på riktigt tröja av och på väder, men bara man slipper regn så är det ok enligt mig.
Dagen började verkligen så bra! Vi låg i fas rent förberedelse mässigt och slapp stressa och sura och stryka kläder fem minuter innan man stämt starttid för firandet med övriga gäster. Jag kan nog nästan säga att detta aldrig hänt i mitt och Toms gemensamma liv. Vi brukar alltid hamna på efterkälken redan innan vi börjat och är tyvärr de som oftast är sena. Men inte denna gång vilket betyder att det faktiskt går framåt, så ge det några år till så ska vi nog vara bland de första till bjudningarna.

Som traditionen lyder när det är firande med Toms kompisar är att vi är i Julita. Där inleder vi med picknick i grönskan med gamla vänner och bekanta och numer också en hel del barn. 

Sedan bärs stången in och dansen börjar. Jag tycker detta är mysigt men likväl känner jag mig lite obekväm varje år, eftersom jag faktiskt inte tycker det är speciellt roligt att dansa kring snåret med räven och grisen. Men har man barn så är det bara att le och vara glad och dansa på, för det gillar barn, men inte våra... Moltas laddar som vanligt inför detta med får sedan stora chocken när han ser högar av folk som kvackar och hoppar runt, vilket leder till att han motvilligt dras några varv runt stången. Olivia började skrika och lämnades direkt över till Tom som i år var den som drog vinstlotten och slapp dansen.

Efter firandet på Julita gård transporterar sig alla hem till Vännäs där det är samkväm och grillning som gäller. Här råkade vi dock återigen bli de som kom sist, då vi var de enda som valde att gå och lämna bilen hemma. Vi såg nämligen en chans till lite extra motion helt enkelt, det berodde inte alls på att man kunde få en varsin öl till lunchen...
Vid middagen var det som en dag på en hektisk brandstation. Vi åt i omgångar allt eftersom maten blev klar, barnen gapade efter sin föda likt fågelungar och föräldrarna irrade runt för att ligga steget före och stoppa en korv i gapet innan det blir kaos. När den första utfodringen var klar och filmen påsatt så infann sig lugnet och vi kunde i alla fall få en gemensam skål och de sista tuggorna av karrén kunde ätas i lugn och ro.

Även fast antalet snaps visor var färre än vad de brukar vara, så var det väldigt mysigt och inte alls så snurrigt galet som det skulle kunna vara med nio barn. Framåt småtimmarna kom till och med gitarren fram och skönsången ljöd över nejden.