Höga berg, djupa dalar

Jag har inget minne av att Moltas hade sådant temperament som vår lilla dotter verkar ha. Trotsperioderna som alla pratade om var inget som jag riktigt hade koll på, föränn han var över två år(reserverar mig lite då det är lätt att förtränga sådana här saker). Men med Olivia får vi vår beskära del minsann. Nästan allt är "Nej!" eller rättare sagt "Nähä!" "Stop!" "Sluta!".

Jag hämtar tidigt på förskolan, mysigt..."Nähä! "Oj vad kläder du har på din lilla gumman, ska vi ta av jackan?*Gallskrik* Nähäääää!! "Nu går vi hem, lägg ner spaden"- "Uiiiiiiiiii, Stopp!!!"
Ut med barn under armen och in i bilen och nu blev hon lite glad för hon slapp sitta i sin stol (jag vet, inte bra). Väl hemma parkerar vi och jag tar ut...en skrikande unge.
Herregud, hon ville ju sitta kvar i bilen och leka med smutsiga stövlar och galonisar. En självklarhet för alla i-lands barn.
Lyfter in hysterisk dotter som då får spelet för att hon inte vill ta av sig sina tre lager för mycket kläder. Jag tycker verkligen min lilla tjej är hur söt som helst, men vid tillfällen som dessa ser hon inte alls fager ut med röda ögon, snor och hysteriskt hår.

Jag tar till räddningen, fru napp och trasan och det blir tyst.
Som att vända på ett blad skiftar nu humöret färg med råge. En liten sväng till bokhyllan och dagen är räddad och jag tackar gud för att vi har en liten boklus i huset. Sedan går allt av bara farten och det busas och plockas. Inte ett tecken på att livet för några minuter sedan var pest och pina. Varför skulle det vara det? Herregud, hon har ju precis lärt sig hoppa och lyfter två fingerbredder högt! Inte illa, inte illa...