Öronbarn

Det verkar inte bättre än att Moltas blir ett så kallat "öronbarn" och jag tycker så synd om honom. Värk i öronen är enligt mig nästan det enda jag upplevt som kan likställas med att föda barn, men bara nästan.
Det sistnämnda är ju utomjordligt men öronen är verkligen inte att leka med.  I natt likväl som en natt förra veckan har han skrikigt rätt ut av smärta under flera timmar och alvedonen verkar inte så fort som man vill. Vi har säkerligen överdoserat också för den delen men det har han hittills inte dött av, så vi kör på det.
Det konstiga är att när morgonen kommer så klagar han lite men sedan är det som borta. Han vill köpa choklad, han vill åka till en lekpark, kanske köpa glass? eller varför inte baka bullar?
Detta "hattande" med vab hit och vab dit är frustrerande. För två veckor sedan en dag med Olivia, förra veckan en dag för Moltas öron och denna vecka en dag för det samma...eller?
Som de trötta föräldrar man är efter en natt som denna tar vi beslutet att han minsann ska vila ut denna förkylning som besvärar. Det är inte öroninflammation utan förkylning som ställer till detta, hur ska det väl bli den dagen inflammationen kommer?! Så även fast han verkar helt ok så kör vi någon extra dag vila helt enkelt, och hoppas att det är den rätta medicinen för att slippa hamna i vab träsket på ett tag.

Självklart passar vi på att fylla frysen med bullar en dag som denna. I den här familjen tänker vi inte kvantitet när det gäller bak utan kvalité. Istället för 40st gör vi 28 st STORA. Oftast godare men inte ett dugg nyttigare.