Var tog veckan vägen?

Då är den förbi, veckan som jag längtat till för att orka hålla ut till julen. Höstlov måste vara det bästa Skolverket någonsin infärdat i den svenska skolan, men tyvärr några år försent för att jag som elev skulle få ta del av detta.
Nu var det inplanerat arbete två och en halv dag och sedan komp det samma. Som sig bör numer råkade det slinka in två vab dagar, vilket innebar lite extra "ledighet" men det kändes som om jag kom helt ur kurs. Jag hade planerat att hinna med så mycket på jobbet under dessa dagar och sedan skulle jag bara njuta. Istället blev det lite dåligt samvete, inställt frisörbesök och en halv hängig Moltas. Nu när söndagen är här så känner jag mig inte alls så förberedd och taggad för resterande tid av terminen.

Men jag har haft det lite bra också. Varit på "Tropicariet" i kolmården med syster och familj. Moltas verkligen älskar alla dessa äckliga djur, som jag får hjärtklappning av att bara tänka på. Olivia är inte heller speciellt förtjust utan lite mer avvaktande, eller rättare sagt mest fastklistrad på höften. Varför finns egentligen ormar och hur kan man fridlysa dessa? För mig skulle världens alla ormar kunna utrotas utan att det skulle röra mig i ryggen. Jag skulle till och med vara med och finansiera en global orm förgiftnings epidemi. Skit i naturens kretslopp och alla djurs betydelse. Det finns andra djur som kan hoppa in och ta ormarnas plats, så viktiga är de inte. Usch. Men jag är stolt för att jag ändå gick med in och tro det eller ej, jag tjuvkollade lite med ena ögat på ett par av de slingrande odjuren.

 Aporna är väl det som är bra med detta ställe enligt mig. Det är svårt att inte klappa dem trots att man inte får. Moltas i princip jagade dem och hade lätt kunnat smuggla ner en i handväskan när han skulle hem. Det hade han säkert även gjort med en orm...hemsk tanke!

 

 Inte ens aporna lättade upp denna lilla dam. Att de sedan gav sig på hennes vagn var ännu värre.



Tänk att jag tog ett kort på en orm om än i förbifarten. Ni ser väl otäckingen size låång nere i högra hörnet.

Sedan har vi också hunnit med att vara en sväng i Karlstad hos Lisa och Per. Alltid lika trevligt och inte allt för ansträngande. Synd att det är så långt bara, för jag hade mer än gärna träffat dem lite oftare.