The worst ever!

Detta inlägg är inte för den som är lätt äcklad. Det handlar återigen om Moltas och bajs, är det kanske final veckans tema? hoppas inte det...

De ringde från förskolan och berättade den stora nyheten att Moltas minsann bajsat på toaletten. I min enfald kände jag mig lite lycklig en mikrosekund och tyckte att det var roligt att de kunde ringa och meddela något positivt för en gång skull. Sen kom det, "men...".
När de torkade och skulle jubla lite över händelsen, så upptäckte de att korvarna inte var ensamma. Där mittibland dem låg en lång ihoprullad mask. När jag hörde detta höll jag på att spy och kroppen började automatiskt att darra av obehag. Mycket kan jag ta men inte detta!
Personalen klargjorde att jag nog skulle ringa husläkaren och få en tid snarast, så att behandling kunde sättas in. De hade tidigare sett en liknande mask och tyckte sig känna igen arten, spolmask. Sen redogjorde de tydligt att om jag nu vill se den så får jag gärna komma ner och plocka upp den själv. Äh...tror inte det va?! Jag kan inte ens visualisera detta utan att nästan börja grina.
Försöker muta personalen med en flaska vin till den som plockar upp den, med de avböjde bestämt. Då undrade jag om de kunde ta kort på den, så att jag kunde visa läkaren (det är vist bra enligt sjukvårds upplysningen om man vet hur de ser ut) och komplettera med deras upplysningar kring utseende, vilket var helt ok.

När jag väl kom till förskolan för att hämta mina två telningar, så visar det sig att en av pedagogerna tagit mod till sig och plockat upp masken, med hjälp av ett egengjort fiskespö av piprensare. Hon är verkligen min hjälte! Hon hade sedan placerat masken i en påse som sedan lades i ett "hundbajspåse".
Denna fick jag sedan placera på passagerar sätet i bilen och jag lovar att jag höll mig på min kant under hela vägen, samtidigt som jag satt och rös av rädsla då jag tyckte påsen då och då rörde sig.
Väl framme så sprang vi hela vägen in med påsen hållandes mellan nyporna en meter framför mig. 
Vår farbror doktor Bengt tog emot oss och undrade om vi alla skulle ta prov. "Inte vet jag", sa jag. När jag halade fram påsen och sa att det är en mask, så tyckte jag se en viss avsmak i hans ansikte. Han trodde nämligen att vi i vanlig ordning var där för att ta halsprov.
Han tar påsen och går och ställer sig vid ett handfat, hämtar sedan sina glasögon för att se bättre och säger att jag kan komma och kolla. ???? Jag ursäktade mig vänligt men bestämt och sa att jag inte pallar sånt här, så han fick minsann kolla själv. Han är tyst, öppnar, prasslar lite och undrar sedan "Men var är masken?
I påsen ligger det en genomskinlig slemhög med vissa suspekt bruna prickar i. Jag vägrar fortfarande att titta och ber honom kolla i den innersta påsen. Detta säger han att han gör och säger sedan åt mig att titta, det är ingen mask i påsen. Jag tittar mot alla odds och ser att han faktiskt har rätt. Börjar garva och säger att masken måste ha löst upp av att de la den i en påse. Han informerar mig då att en mask inte bara kan upplösas och förvandlas till slem, om den inte legat i en påse i månader eller år, typ.
Hade personalen utsatt mig för ett "practical joke"? Nej, så kan det inte vara. Jag höll verkligen på att skämmas ögonen ur mig men stod trots detta verkligen på mig vad personalen sagt. Det måste ha varit en mask!
Hursom kommer vi överens om att vi tar en behandling för mask, även om han inte trodde det existerade någon. Mask kliar och Moltas har verkligen inte rivit sig mer i rumpan än vanligt.
Så nu återstår det att se om det finns något att fasa över eller inte. När det nu på kvällen började rumla i magen på honom och han ville bajsa (i blöja), förbarmade jag Tom att han skulle åka till Tallin just idag. Men som tur var gick vi lottlösa och jag andas lite lättare och hoppas att personalen hade så fel.
Oavsett resultat så står jag i tacksamhetsskull till den som plockade upp "det", så i morgon blir det tårta för personalen. På kortet ska det stå: "Hoppas det blir smaskigt gott". Kul va?