Var tar tiden vägen?

Idag ska vi hem till våra goda vänner som precis fått en ny bebis. Sådär ny som man är en vecka eller två, innan tiden börjar springa iväg och man knappt minns de första små sniffningarna på len bebishud längre.

Ibland kan jag bli lite rädd för hur mycket man missar av det som sker här och nu. Jag minns när Moltas var liten och man hela tiden längtade efter nästa steg i utvecklingen. Man var självklart överlycklig den första gången han rullade över från rygg till mage, stod första gången eller gick första stegen. Men samtidigt fick man bara mersmak och ville ha mer. 

Jag vet att jag reflekterat över detta nu när Olivia växer. Tror nog att jag är bättre på att se till vad jag har framför mig nu idag och gläds kanske en lite längre stund, i alla fall för ett tag. För likväl är jag där då jag fantiserar om hur bra hon och Moltas ska leka tillsamans på våra kommande semestrar, när hon börjar leka med sina barbies ska hon minsann få flera än vad jag hade! Kommer hon börja på dans eller blir det kanske fotboll?

Tiden går så snabbt från 1-100, stanna upp, njut och var glad för det du har. Kanske gäller det inte bara ens barn utan livet i allmänhet.

Då en fundersam liten tjej, fullt beroende av sin mamma.

Idag en snart 10 månaders tjej, redo att möta livets äventyr. Förhoppningsvis till en början, hand i hand med sin bror.

"Carpe diem"