Tack och adjö!

Så har jag snart gjort min sista arbetsdag, inte bara för semester utan även på denna skola. Nu sitter jag här vid mitt skrivbord och packar ihop mina saker i flyttkartonger. Jag inser att de klassiska scenerna man kan se i filmer när tjejen lämnar kontoret med blomkrukan och en liten mini kartong med tillhörigheterna i under armen, inte alls stämmer överens med verkligheten. I alla fall inte för mig.
Här räcker det inte med en liten armhåla att hålla sakerna under hur välansad den än må vara, här snackar vi uppbackning av kombi på skolgården och pirra med kartonger som slussar in i bagaget med fällda säten. Hur ska det bli den dagen då jag packar in för gott för alltid?! Då blir det nog en flyttfirma som får ta hand om transporten hem till mitt gigantiska hus med massor av förvaring (not). Som tur är har förhoppningsvis både Moltas och Olivia hunnit flyttat hemifrån när jag är 65år, så då kan vi magasinera kartongerna i deras gamla sovrum.
Det känns skönt att ha rätt ut den frågan så jag inte behöver ligga sömnlös år framöver... Ett annat alternativ skulle vara att skyffla över allt pedagogiskt material man någonsin samlat på sig eller tillverkat på någon ny ex:ad 20-åring som kommer gråta av glädje. Ja, så får det nog bli.

Hursom känns det ganska tomt här på min ensamma kammare. Inga barn som springer utanför, inga kollegor som råkar gå förbi och slänga några ord. För varför skulle de vara här? De ska ju komma tillbaka vid terminstarten och kan som vanligt sätta sig vid sitt bord och arbeta vidare, medan jag om några timmar lämnar in nycklarna för gott. Jag kan erkänna att klumpen i halsen infunnit sig några gånger under dagen, men bara i smyg. Nästan...
För någon som inte arbetar i denna form av verksamhet tror jag det är lite svårt att förstå hur nära man är sitt arbete. Barnen umgås jag med x antal timmar/dag, jag känner dem utan och innan och har sett dem utvecklats så mycket. Mina kollegor har jag stöttat och blött med i ganska hård motvind vissa dagar, men även skrattat mig dubbelvikt tillsammans med. Kanske låter det klychigt, men det är fasiken inte lätt att lämna och säga hej då och veta att jag inte kommer att se dem varje dag efter sommaren. Att inte få reda på vad mina 43st "extra barn" gjort under sommaren, om de lärt sig simma eller hur många tänder de tappat, känns hela vägen in i hjärtgropen.

Men såhär är det och det är bara gilla läget även om det känns tungt. En ny skola med både nya barn och kollegor väntar och jag ser med glädje fram emot det också. Som vi säger i skolan, "Nu vänder vi blad och går vidare med nästa kapitel".