Nattvandrare

Så har vi då kommit till den punkt då båda barnen trivs i våra sängar. Moltas har ju haft en abonnerad plats där till och från sedan ett par år tillbaka och kommer nu de flesta mornar invandrande med kudden i högsta hugg, placerar sig i mitten och sover vidare. Döm om hans förvånig när han i förrgår tar sin vanliga runda runt 05:00, slänger upp kudden och kryper upp.
Där, precis på hans invanda plats, ligger en glatt smilande Olivia och ler trumfierande. Katastrof är ordet och kaos utbröt. Moltas börja störtgrina, jag flyttar Olivia. Olivia börjar tokskrika och jag placerar henne då mysigt nära sin kära mor. Då börjar Moltas från sin paxade plats att gråta igen, han vill ju också sova bredvid mamma! En sömndrucken Tom som knappt varit medveten av turbulensen erbjuder då Molle att sova hos pappa....inget bra förslag. Tillslut efter lite extra kramar och kli så somnar barnen (om än för låtsas sov av Olivia) medan jag känner mig som en korv i alltför trångt korvbröd. Detta är inte mysigt!
Sen kan man lugnt säga att morgnarna fortsatt i ett oskönt tempo. Oliva envisas med att vakna tidigare än en piga som ska mjölka korna. Jag börjar tro att hon gör detta för att få "lyxplatsen" mellan mamma och pappa och även chansen att reta sin bror till gallfeber. Hon är fasiken en inbiten retsticka, som en ulv i fårakläder. Det hävdar jag bestämt.

Ibland är de bästa vänner, ibland inte...

Nu laddar jag för en helg med mina gamla godingar eller "Smurf babes" som vi kallade oss några år tillbaka. Idag tycker det att känns ganska bra, efter att ha blivit kallad för monster för att jag envisas med krav på matintag, samt att maten jag lagat luktar äckligt, signerat Moltas. Allt går självklart över efter ett tag, men idag steg jag in i min lilla isolerade "mamma bubbla" och total ignorerade både gråtande, skrikande barn och lugnt fortsatte röra i grytorna.