Tillbaka på ruta 1

Jaha, då var lyftkranen avbeställd och frustrationen tillbaka. Känner mig som värdens elakaste mamma som nästan barrikaderar mig framför skåpet med blöjor. Moltas gråter och vill inte alls gå på toaletten oavsett vad. Jag mutar med tuggummi, choklad och till och med lågmärket..."Då kanske Olivia bajsar på toaletten och får en lyftkran" (Mycket tveksamt jag vet, men det blir värre...) "Vill du det?" Ja", säger Moltas, "då kan jag låna Olivias kran" (smarthuvud). "Nähä", säger elaka mamman, "det är ju Olivias kran". ?! hur tänker man egentligen. Jag kan till och med erkänna att jag även sagt "kanske det är så att lyftkranarna tar slut..
Jag skäms nästan att erkänna det, men i krig och kärlek gör man saker man inte alltid är stolt över. Jag tror det kan bero på att jag vet att han faktiskt kan men har en rejäl "hang up". Ena dagen så luffsar han rätt in på toaletten utan problem och gör det han ska. Andra dagen gråter han så att det skär i hjärtat samtidigt som han skriker efter pappa. Jag är helt klart den onda i detta.
Vad ska man då göra? Vissa säger att det bästa är att låta det bero, det löser sig när han är redo. Andra har helt sonika satt ungen på ringen trots skrik och tårar i väntan på leverans.
Lite roligt i allt detta är dock att han hittar lösningar på problemet. Då han vet vad vi önskar att han gör, så smyger han helt sonika upp och förser sig med en blöja. Sen låter han oss omedvetna föräldrar veta att " Nu är jag färdig!". Man får ju vara glad för det lilla, egna intiativ är aldrig fel det heller!

Förlåt min lilla älskling, men ibland är du lite väl envis!