Ulrika och Åsa är precis som jag utbildade inom pedagogik och på så vis ska vi väll kanske vara bättre kunnande inom detta område.
Så är det i detta fall, dessa tu är absolut "top of the line" enligt mig och jag saknar möjligheten att få arbeta med dem väldigt mycket.
Men! det är inte bara det här vi har gemensamt, vi är även föräldrar till varsina två barn. Oavsett hur många poäng vi läst inom vårt yrkesområde och hur många år vi arbetet, så spelar det ingen större roll i samspelet med våra egna barn. Vist kan vi se samband i agerande och beteende och säkert härleda det till teori, men i det känslomässiga och vardagliga träglandet med våra egna barn är vi likvärdiga alla föräldrar.
Det sköna är att alla de pedagogiska metoderna vi kan är som bortblåsta så fort vi kommer innanför dörren hemma. Jag ska ge några exempel från gårdagens diskussioner:
* Andra kompisen U berättar att de hittat en sak som hennes son verkligen gillar att göra. "Bra" säger Ulrika "Då har ni något att hota med".
* Åsa berättar att de lärt sina barn att "Är man en sursill så kommer fisk bilen och hämtar en och den står alltid utanför Ica i Eksjö, så då är det där man får bo" eller " Om man är en surdeg kommer Bagare Bengtsson och hämtar en".
Detta resulterade då i att när lilla 4-åringen kommer hem en dag något surmulen och hennes kära pedagogiska mamma upprepar denna fras, så råkar det sig inte bättre än att "Pågens" brödbil kör förbi på gatan. 4-åringen blir då livrädd och lovar att hon minsann ska vara glad och sluta sura.
Oavsett hur mycket teori vi läst, så är det dessa metoder som biter bäst på de våra. Att diskutera och arrgumentera har man inget för med sina egna barn. Det är hot som gäller om man vill ha något uträttat här i livet, kom ihåg det!
Här är de, mina kära gamla kollegor. Riktiga ess i yrket men kanske mindre pedagogiska hemma. Sa jag det att en av dessa körde iväg i bilen och lämnade sin son gråtande på trottoaren, när denne trillskats och inte ville hoppa in?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar