Nu händer det grejer!

Olivia har börjat på förskolan och det går bara bra. Hon lallar på och har det bra, enligt Tom som är generalen i detta projekt. På bara tre dagar så har hon acklimatiserat sig från att man trodde hon ska dö av skrik eftersom man skulle ligga på en madrass och sova med andra barn, till att nästan helt utan ptotester lägga sig ner och sova som en liten docka. När hon sovit klart så går hon helt sonika ut ur rummet på egen hand, helt utan gråt och skrik. Det verkar dock finnas några utvecklingsområden kvar, men fortsätter hon i detta tempo så är det klappat och klart alldeles snart.
Vem som däremot verkar behöva gå om sin inskolning är Moltas. Han har verkligen gått bananas av att hans pappa är där och liknar mer en rabiat tonåring som skriker och slåss. Som tur är säger personalen att detta aldrig annars sker vilket känns skönt.
I morgon är det första dagen att lämna helt och det tackar nog både Tom och personalen för. Som den "Skogsmulle pappa" Tom är (?) har han haft en riktig höjdar vecka...eller? Utedagar tre av fyra oavsett väder, vind och temperatur, härligt friskt kan man tycka men "brr"... med stort B säger han som helst har långkalsonger fram till midsommar. Han är en sådan tunnis min kära man.

Annars så är det inte annat än att jag gått och sagt upp mig helt enkelt.
Varning för schizofreni kan man kanske tycka, eftersom jag bara för några månader sedan jublade över mitt nya uppdrag som väntade till hösten. Saken är den att jag gillar mitt jobb mer än mycket, men att jag inte gavs förutsättningar för att kunna göra det så bra som jag vill. När jag påtalade detta för mina chefer och sa att det var detta jag behövde och ville ha för att stanna kvar, så sa de helt enkelt nej. Sagt och gjort, uppsägningen låg inne i mail boxen redan på kvällen. Detta kan kanske verka väldigt drastiskt, men jag hade faktiskt diskuterat detta med Tom ifall resultatet av kravet skulle bli som det blev. Jag har haft en känsla att det nog skulle bli så och beslutat mig för att detta var det ända rätta. Att de blev paffa är jag helt övertygade om, de trodde nog inte jag menade allvar. Idag har vi haft vidare diskussioner då de insett att jag kommer gå, så vi får se hur det slutar. Helt ärligt kan jag säga att jag är så glad att jag satte ner foten, det känns bara så bra! Hur var det nu Grynet sa? "Ta ingen skit!".