Temperaturen är hög uti kroppen...

Idag blev jag hemringd från jobbet för att hämta Moltas från förskolan. Feber var diagnosen och på köpet fick jag en Olivia som enligt utsago var den som de "oroats" mest över då snoret stått som spön i backen. Att Moltas var vissen hade jag mina aningar om eftersom han i morse helt ärligt var på gränsen om han skulle gå eller inte, jag trodde nog han skulle ta sig som man faktiskt gör ibland. Men Olivia? Jo vist är hon snorig, men absolut inte sjuk. Självklart kommer hon att få vara hemma i morgon och vila bacillerna av sig, men enligt status nu i kväll så skulle hon absolut klara en dag med full rusch.

Dagen till ära var det sommaravslutning på förskolan. Barnen skulle sjunga och man har tårtparad som föräldrar hjälps åt att baka till. Moltas har gått och sjungit "Sommartider" och andra somriga sånger, så detta hade jag verkligen sett fram emot. När väl samtalet om sjukdom kom var min första tanke "Faan, nu missar jag det igen!" (Förra året var vi nämligen i Spanien). Kanske inte den bästa mamma tanken, men så var det.
När jag väl står på förskolan och beklagar mig över detta säger pedagogen att "Äh, det är ju inte så mycket feber. Sätt han i en vagn och kom ner och titta och fika i alla fall". Om detta var för omtanke om Moltas eller mig låter jag vara osagt. En strimma hopp föds hos mig, klart jag drar med mitt sjuka barn ner igen efter några timmars vila. Vi har ju bakat tårta för böveln!
Precis som de föräldrar jag i min yrkesroll stört mig på, gör jag samma sak. Inte är han väl så sjuk? Klart han kan vara med, detta vill vi ju inte missa. Hm...dubbelmoral? Jajjemen!
Olivia som den sjukling hon var höll låda och ville gärna gå från åskådarplats till scenplats. Sedan skulle hon fika lite och leka i vattenpölar som ingen annan än hon skulle hittat. Verkligen sjuk den lilla skrutten(?). Moltas däremot satt still och lyssnade på skönsången, sedan ville han hem. Så det blev en kort visit mer för att överlämna kakan vi bakat och sedan hem till soffan.
Som i en handvändning kroknade han helt, från 37.7 grader till 40, ont i magen och tårar. Jag som varit snål med alvedon under dagen gav till sist upp och gav honom en dos. Som ytterligare i en handvändning bads det om kex, yoghurt, russin. Det skulle kollas på film och gosas med lillasyster som man en timme gråtit åt bara hon tittade på honom. Ytterligare en timme senare så hittar jag honom ute på studsmattan och körandes på traktorn. Men då var det stopp även för denna mamma, till och med jag förstår att detta är ett falskt tillstånd. In i soffan igen och en förhoppning om att febertoppen är nådd och att detta likt andra gånger är en snabbt övergående sjukdomsfas. Detta med barn och sjukdomar blir man aldrig klok på!

"Moff fia" nr.1.

  

Att köra traktor med hög feber känns helt naturligt för vissa...

Vad morgondagen kommer att erbjuda i sjukstugan känns som ett lotteri, den som lever får se.