Torsdag 19:e maj-2011

Idag efter jag hämtat barnen bestämde jag mig för att det var dags för glass. Hade en känsla av att det annars skulle bli en eftermiddag i ren "Fru tjat anda" och orsaken till denna känsla kan jag inte skylla på barnen. Känner mig trött, inte sliten, utan trött.
Kanske är det för att det pågår mycket mentalt omkring en just nu. Intervju där man ska vara prydlig, hel och ren. Tankar på vad man egentligen vill och vad som skulle vara lättast i relationen jobb-familj o.s.v. Eller är det så att det är detta jäkla socker som spelar ut mig. Jag är nog socker beroende. Eller nog? Jag vet att jag är socker beroende! Varje dag skriker min kropp efter godis och annat sött, inga mängder behövs men alltid något litet. Jag är verkligen en så dålig karaktär människa just nu. Varför måste jag alltid ha total stopp eller moffar allt, finns det ingen gyllene medelväg? Det blir nog till att hamstra lite mörk choklad igen och endast övrigt godis på helger. Fy fan vad tråkigt...

Glass blev det (lite ironiskt kanske) och alla var nöjda. Stötte på en elev på affären som var där med sin morfar för att köpa glass. Jag sa: "Du vet att de största är bäst va?" och självklart så ville han ha den bamsigaste som fanns. Morfar log i alla fall men sa med sammanbiten mun att detta skulle skulle stå mig dyrt. Det är så skönt att få göra sådana här saker. Själv stod jag efter dem i kön med de billigaste.
Moltas cyklade på hela vägen till affären-lekparken-alla backar-och hem. Han börjar komma in i en fas där han spänner sina muskler och tycker han är starkast av alla. Detta måste verkligen vara något manligt. Det är inte så ofta man hör muskelsnacket bland småtjejerna direkt. Vidare så tycker han att det är "coolt" att trixa med cykeln och han skryter vilt och brett för fröknarna som låtsas vara imponerade. Det är också "coolt" med häftiga (?) motorcyklar. Blir det månne en bodybuilder eller knutte? En Arnold eller HA? Hm...svårt val...
Oavsett så borde Tom och jag kunna räkna med att han har råd att försörja även oss när vi börjar bli gamla och grå. Skönt!

 Glass är gott!

 

Manligt värre med tungan rätt i mun!

Mitt liv i ekorrhjulet

Så var vi nu inne i ekorrhjulet på allvar. Båda barnen på förskola, hämta/ lämna, laga mat, tvätta, bada barn, tvätt, skura toaletter och plocka, plocka, plocka.
Allt detta ska nu också göras på vardagskvällar eller helger och inte som tidigare mellan tuppluren och Oprah. Vårt liv är nu precis som nästan alla andra familjers, dag ut och dag in, år efter år.

Som ett brev på posten fick vi också hem en 3-åring i dess mest enligt boken "typiska beteende". "Jaha, du ville ha makaroner? Men lilla älskling, det har vi ätit varje dag de senaste två åren. Idag ska vi äta Risoni, det är ju makaroner bara att det ser ut som ris, bra va? Inte bra? Men nu måste man äta Moltas, det hjälper inte att gnälla. Jag hör inte vad du säger när du pratar sådär gnälligt. Stopp! Man måste sitta på stolen. Nej, du får ingen macka. Sluta gnäll. Nej, du får ingen banan heller. Äter man inte kan man inte busa, då får man sitta på sin stol hela kvällen och ha tråkigt. Sluta skrika!!!!"

Ja, ni förstår. Såhär höll det på kanske en halvtimme med tårar och tandgnissel. Tillslut som från klar himmel är det slut på snor och saltvatten stänk. " Mamma, delfiner äter helt själva". Mums, mums och maten var uppäten. ????? = Mamma hjärna.
Sen var den dusten slut och humöret på topp. Att vara förälder är minsann inte alltid lätt och inte ett dugg logiskt heller i många fall.

Min plan för att överleva i vardags stressen är att alltid ligga steget före. Inget världs revoluterande alls men ack det enda rätta. Stiga upp före barnen och göra sig i ordning och äta frukost. Hinna hem före barnen och plocka undan frukost, skicka in tvätt i maskinen och kanske en snabb handling. Hinna planera veckans måltider innan de ska intagas o.s.v.
Det både låter och känns som att man har en spännande tid framför sig, eller? Tur är väl att man faktiskt älskar dom som man delar tak med!

60 år i Amsterdam

I helgen var det tjejhelg i Amsterdam, inte med kompis brudarna utan med familjebrudarna. Lilla mamma hade födelsedag och gjorde valet att fly landet, tillsammans med sina resvilliga döttrar.
Det var första resan av detta slag ("Mor och döttrar utan bihang") och utifrån resultatet kan jag gissa att det kommer bli fler.

Amsterdam i sig var en väldigt trevlig stad med mycket fint att se och göra. Vi har gått, gått och gått så antalet "fika" (läs vin- och öl stopp) gjorde inte så mycket. Vi var faktiskt ute efter en äppelpaj av modell större men lyckades aldrig hitta en när det väl var dags för rast, vilket i sig resulterade i ett antal spontan besök på trevliga ute serveringar.

Dagen med den stora ära inleddes med champagne och jordgubbar och sedan en croissant frukost. En tur ut till tulpanodlingarna som tyvärr inte längre stod i full blom p.g.a. värmen, men det fanns blomsterprakt nog att titta på. Solen sken och även här fanns det möjlighet till en "fika" av det rosa slaget. Vidare spenderades dagen med lunch på ute servering, stros i gränderna och avslutades med en middags kryssning på kanalerna. Det sist nämnda blev bättre än vad jag trodde från början då både mat och vin faktiskt var riktigt bra. I skymningen gled båten fram längst upplysta broar och det trevliga sällskapet blev allt lite glada i hatten!
Väl i hamn tog vi oss en promenad genom det röda distriktet. Lite faschinerande men ganska tragiskt när man ser alla unga tjejer och dimmiga ögon på killarna som flyger förbi. En riktigt dålig Mojito i hotellbaren och trötta ben senare var det tre trötta men glada donnor som checkade ut för dagen.

Sista dagen gick i shoppingen tecken. Vi hittade ett varuhus som innehöll nästan allt vi kunde tänkas behöva till bra priser. Födelsedagsbarnet (?) var den som höll hårdast i plånboken, tills det att vi kom till flygplatsen och Tax-free. Då skulle det minsann shoppas både det ena och andra, men det var hon väl värd vår älskade mor!

Livet på en pinne

Någon påtalade för länge sedan att Facebook är ett skryt forum där alla hela tiden är så jävla lyckliga och ska påtala hur bra de har det i livet. De har köpt båt, värsta bästa myset med bästa gammel moster och har precis avnjutit en mäktig biff med underbart vin, det superbästa vinet såklart!
Jag kan faktiskt delvis hålla med om detta, även fast mina Fb vänner då och då även skriver att det är aptråkigt med snoriga ungar och att det är ödsligt tomt på kontot när bilen återigen gått sönder. Att folk är glada och mår bra gör mig inget, men det gör dessa inlägg som alltid handlar om motion. Vet inte varför då jag själv då och då här på bloggen ibland skryter med mina "resor in i afrika" och "sjukt bra musik pass". Men att alltid skriva bara detta gör mig irriterad, det kan jag erkänna. Syrran var inne i en sådan period för länge sedan, då var jag tvungen att säga till henne för så får det bara inte vara!
Ska man lägga in ett glatt inlägg om motion varje dag så godkänns det endast om man i anslutning till detta nämner gräddtårta, chips eller annat onyttigt. Hur som, detta blev ett litet sidospår...

Jag kan då utvärdera min egen roll i detta om att spä sin egen lycka och välbefinnande över andra. Inte är det många av mina inlägg som är arga eller sura ( men de har förekommit) utan de flesta är kanske äckligt käcka och glada. Riktigt så ser inte alltid mitt liv ut, men jag försöker nog fokusera på det positiva eller smått triviala i min vardag.
Å andra sidan är jag inte en person som talar vitt och brett om vad jag känner eller kanske för stunden är galen på. Istället surar jag på min kammare och får till slut ett bryt och grinar. Tom (eller Annelie) tröstar och kammar medhårs och sedan mår jag bra igen. För mig är det helt enkelt lättare att skriva om vad Tom har för brister eller olater, vilket betyder att jag slipper krypa under skinnet på mig själv och vända ut och in.
Jag ska försöka bli bättre på att skriva även när jag är sur och tvär. Men det hela handlar nog mest om att jag inte vill hänga ut någon då det finns risk för att den personen kanske skulle läsa inlägget. Även om man låser sin blogg och är sur på svärmor, så är hon säkerligen en av de personer som faktiskt har lösenordet att komma in på sidan.(Detta var bara ett exempel farmor Berglund!!!) Ja, ni fattar va? Såhär kan jag inte ha det ;)

För att avsluta kan jag bara meddela att vi har det bra här hemma. Vi grillar på stenstranden i solnedgången, barnen är lyckliga på förskolan, jag ska åka till Amserdam med mamma och syster och solen skiner. För att lätta mitt hjärta på riktigt kan jag väl säga att jag inte dragit tillbaka min uppsägning och därmed tituleras arbetslös 4:e aug om inte annat sker. Vi får hålla tummarna nästa veecka när jag ska på intervju.  

En vanlig måndagkväll i värsta bästa familjen, på värsta bästa stranden tillsammans med värsta bästa vännerna.

Världens bästa kvarter

Det känns som om helgen varit lång faktiskt. Inte för att den på något vis varit tråkig, utan mer för att jag gjort en hel massa. Jag tror att det också kan ha att göra med att helgen redan inleddes på fredagen med tjejfest. Som vanligt brukar vi i inbjudan titulera det "vin kväll" men det slutar alltid med just fest.
Ett glatt gäng småbarns morsor som alla likt kosläppet, blir vilda och galna bara de lämnar dörren och familjen bakom sig. "Hej, hej! Gud va mysigt vi ska ha det, åh vad fint du har det, goda snittar det här.....bla, bla, bla" byts alltid ut mot E-type och Uggla och dans i minimala kök till klockan tre. Kul men slitsamt, eftersom livet numer liksom inte stannar av och ger chans till vila en halv dag eller två.

 Före och efter.

Lördag förmiddag var det sol ute och som vanligt då sol i sinne (om något tungt huvud). Vi skulle ha besök av familjen Furuhagen på eftermiddagen med grillning såklart. Dock behövdes det kompletteras lite på matfronten vilket jag erbjöd mig att göra.
Sagt och gjort, en snabb promenad till Konsum. "Jag ska bara gå förbi den nyöppnade frisörsalongen först och handla en produkt, det går snabbt"... trodde jag.
Väl på salongen så erbjöds det schamponering, massagestol, hårbotten massage, styling- helt gratis. Kan det bli bättre?!
Må så vara att hamburge bröden tog en timme extra att införskaffa och att jag nästan blev efterlyst (telefonen var hemma). Sent om sides kom det i alla fall hem en piffig morsa med två påsar bröd. Det är inte varje dag man är snyggare efter en "power walk" än vad man var innan.
Tom märkte nog i sanningens namn ingen större skillnad. Stressen över att nästan missa spontan inbjudningen till boule match med öl och några farsor var nog den främsta orsaken.

Så har vi då dagens dag, söndag. En stor dag för Moltas. Han var nämligen bjuden på sitt första kalas som inte hölls av släktingbarn eller närmsta vänners barn. Hand i hand med pappa gav han sig iväg med paket, fin frilla och glatt humör. Lillkillen börjar minsann bli stor. Nu väntar vi bara på kalaset där man lämnar sitt barn och sedan går hem ett par timmar. Fika med andra föräldrar är trevligt, men det är också två timmar i solstolen med en god bok.

Jag vinkar av helgen med en promenad längst vattnet runt kyrkan. Ljuvlig är bara förnamnet.

Tjejfest, gratis styling, boule med några kalla, grillning, kalas, promenad längst vattnet. Ni fattar att vi har det ganska bra där vi bor? Välkomna att flytta hit!

Nu händer det grejer!

Olivia har börjat på förskolan och det går bara bra. Hon lallar på och har det bra, enligt Tom som är generalen i detta projekt. På bara tre dagar så har hon acklimatiserat sig från att man trodde hon ska dö av skrik eftersom man skulle ligga på en madrass och sova med andra barn, till att nästan helt utan ptotester lägga sig ner och sova som en liten docka. När hon sovit klart så går hon helt sonika ut ur rummet på egen hand, helt utan gråt och skrik. Det verkar dock finnas några utvecklingsområden kvar, men fortsätter hon i detta tempo så är det klappat och klart alldeles snart.
Vem som däremot verkar behöva gå om sin inskolning är Moltas. Han har verkligen gått bananas av att hans pappa är där och liknar mer en rabiat tonåring som skriker och slåss. Som tur är säger personalen att detta aldrig annars sker vilket känns skönt.
I morgon är det första dagen att lämna helt och det tackar nog både Tom och personalen för. Som den "Skogsmulle pappa" Tom är (?) har han haft en riktig höjdar vecka...eller? Utedagar tre av fyra oavsett väder, vind och temperatur, härligt friskt kan man tycka men "brr"... med stort B säger han som helst har långkalsonger fram till midsommar. Han är en sådan tunnis min kära man.

Annars så är det inte annat än att jag gått och sagt upp mig helt enkelt.
Varning för schizofreni kan man kanske tycka, eftersom jag bara för några månader sedan jublade över mitt nya uppdrag som väntade till hösten. Saken är den att jag gillar mitt jobb mer än mycket, men att jag inte gavs förutsättningar för att kunna göra det så bra som jag vill. När jag påtalade detta för mina chefer och sa att det var detta jag behövde och ville ha för att stanna kvar, så sa de helt enkelt nej. Sagt och gjort, uppsägningen låg inne i mail boxen redan på kvällen. Detta kan kanske verka väldigt drastiskt, men jag hade faktiskt diskuterat detta med Tom ifall resultatet av kravet skulle bli som det blev. Jag har haft en känsla att det nog skulle bli så och beslutat mig för att detta var det ända rätta. Att de blev paffa är jag helt övertygade om, de trodde nog inte jag menade allvar. Idag har vi haft vidare diskussioner då de insett att jag kommer gå, så vi får se hur det slutar. Helt ärligt kan jag säga att jag är så glad att jag satte ner foten, det känns bara så bra! Hur var det nu Grynet sa? "Ta ingen skit!".

Ett hus med många vänner i tack!

I söndags träffade jag gamla vänner från förr. Trots att det är ganska många år sedan vi delade vardagen tillsammans, så tar det inte lång tid innan allt känns som igår. Det bästa är när man har ett minne som flera kommer ihåg, men ur olika synvinklar. Det är kul att man nästan 15 år senare kan få en hel del frågetecken utredda för vist är det en del händelser man gått och tänkt på. Många goda skratt blir det hursom och jag blir bara så glad när jag inser att jag gjort många roliga (inte alltid smarta eller schyssta) saker.
Sedan slås jag av tanken att jag som gamling med förhoppningsvis bara svaga tendenser av demens kommer ha det bra. För vist är det så att närminnet sviker, men att man utan problem kan rabbla saker som skett för 50 år sedan. Det känns skönt att jag kommer ha många härliga minnen att sitta och gotta mig åt över en skål "Bridge blandning".

Här är några av dem som jag spenderade de tidiga tonåren med. Hurten, Palle och Sabbe. Tänk vad roligt vi haft det!

Jag och Annelie har spånat på detta med boende när man blir gammal och grå. Vist skulle det vara toppen om ens barn satte ihop en med alla gamla kompisar. Då hade man ju flera att minnas och skratta med i och med att man pratar om samma saker och att man glömmer namnet på barn och barnbarn känns inte lika hemskt. Vidare så skulle det vara bra även praktiskt då vi skulle kunna anställa en sköterska som tar hand om oss alla, borde ju bli billigare...
Så här kommer nu en uppmaning till er mina älskade barn om ni nu kommer åt denna information i framtiden, för det kan vara så att jag då glömt denna geniala plan.

"När väl dagen kommer att jag inte kan ta hand om mig själv, låt mig då få bo tillsammans med mina kära vänner. Om detta sker i ett hus i Spanien eller Skåne spelar ingen större roll. Ni kan ta en del av mina besparingar och finansiera en sköterska, eller varför inte en skötare? Ja, ta en snygg skötare föresten! (man vet ju inte om männen lever... ) Glöm inte skriva papper med de övriga barnen så att ni inte blir osams och någon av oss måste flytta eftersom dennes unge (självklart inte ni) är en riktig snåljåp. Till sist: Jag vill ha det finaste rummet med den bästa utsikten. Den av de övriga som får mest mediciner vill jag ska bo i andra ändan av huset, eftersom detta ofta ger upphov till dålig mage. Tack på förhand!"