Familjeklenoden

Året var 2005. Jag hade lunchrast och råkade lite sådär svänga in på en inredningsbutik i Danderyd. Där stod den. Saken som jag blivit så hånad för... Min älskade adventskalender.
Jag bryr mig inte alls om vad ni säger eller hur mycket ni skrattar, för mig är den värd varje krona den kostade eller rättare sagt alla de lite för många kronorna enligt vissa.
Redan i butiken blev jag övertygad om att detta var någonting ett barn skulle älska och jag fick upp bilder av hur mina kommande barn skulle säga till sina barnbarn "Jag minns minsann den där adventskalendern min mor köpte åt oss innan vi ens fanns". Jag såg framför mig hur de rös av välbehag vid tanken av ljudet från speldosan och lyktans sken över jultomten. Jag märkte den med "Anna & Tom 2005".
Ni fattar väl att detta är en riktig klenod som ska gå i arv?

Förra julen blev jag lite för ivrig, ville så gärna att Moltas skulle få uppleva detta ljuvliga redan då. Vad som hände var att han lite mer bryskt än vad sig bör, råkade dra i en lucka och snöret som är kopplat till speldosan gick sönder.
Men har man en fixar man som jag har, behöver man i sådana lägen inte gripas av panik. Och mycket riktigt, nu är den lagad och färdig att användas, för det är ju i år det ska ske. Moltas och kanske Olivia (om hon inte når den) ska få stifta bekantskap med min juvel.

 Här får ni alla ett litet bevis. Skåda och gråt en skvätt. Jag vet att ni är allt bra avis!