Peppar, peppar...

...ta i trä. Jo, minsann. Nu har det äntligen skett. För första gången på minst 1 vecka har Olivia kunnat aktivera sig lite på egen hand och inte behöva sitta på min arm. Om det sedan bara var för en halvtimme gör inget, det ger mig lite hopp om att jag i framtiden någon gång ska skonas från mitt plåster. Man kan verkligen bli galen av att ha någon som konstant ska vara på en och som till och med har börjat bita mig för att visa sin kärlek, vilket jag inte alls uppskattar eller ser som något ömt. Idag slog det mig att jag blivit så känslig mot ljud som fläkten, tv:n, skrammel etc som en följd av Ollies skrik den senaste veckan. Tompa skrev under på detta och påtalade att jag dessutom blivit väldigt lätt irriterad (mer än vanligt?) - tro på f**n det! Men nu kanske det vänder, jag håller tummarna och ber om ursäkt för mina humörsvägningar.

Så här glad vet jag knappt när hon senast var. Tänk att en sådan här gullis kan driva en till vansinne...

Moltas slocknade innan kvällsmaten idag. Vi hoppade över vilan och med besök av kompisen Elliot, sockerkaks bak och pulkaåkning blev det övermäktigt. Nu hoppas vi bara att han sover hela natten så att han vaknar pigg och glad på årets sista dag.

Bus är ett bra ord som beskriver dessa tu. Som jag tidigare sagt, kan bli farligt framåt tonåren!

Nu ska jag baka klart inför födelsedagen som hägrar om två dagar. Tänk att Moltas ska bli 3 år! Min lilla plutt som det sprutar ord ur för tillfället, vilket i sig lett till staaaammmmnnnniiinnng. Låter faktiskt lite sött, men jag hoppas att det snart är övergående.