Sin vikt i guld

Det är nog ett bra val av oss att spendera sista dagarna på hemmafronten. Härifrån kommer vi göra små utflykter men basen blir vår borg, en solig sådan ser det dessutom ut att bli. Vi försöker komma in i lite vardagsrutiner samtidigt som vi försöker njuta av den sista veckan utanför ekorrhjulet.
Idag har vi varit på stranden och hängt. Moltas träffade sin högt efterlängtade kompis Isak och en lekträff i morgon är inbokad och klar till hans stora glädje. Då ska jag minsann ta mig an staketet igen, så att det blir klart innan vintern. Tom får ha kollen på mini monstret så att hon inte pillar i burkarna och en är bra mycket lättare att hålla därifrån än två. Så jag har väl ett par timmar på mig att måla ifred, måntro om jag blir klar?
En bit till på vägen i alla fall...

Moltas plockade med sin "pangare" till stranden som han smög omkring och letade djur med.

 

Och Olivia åt kakor, precis som vanligt. Lill fia börjar minsann lägga på sig lite. Äntligen!

Igår kväll satt jag och Tom och vägde vår vikt i guld, för vad är man egentligen värd? Vi snackar Livförsäkring. Det känns verkligen avigt att sitta och planera för om någon skulle gå bort (peppar, peppar, låt det aldrig ske), hur mycket behöver då den andra för att klara att sig och då framförallt jag som är kommunal arbetare? Lånen blir lösta, bra! Hur länge måste jag sörja med lön? 1, 2 eller 3 år? Det får bli ett år... Hur mycket behöver barnen?
Frågor som känns overkliga men ändå viktiga. Det känns bara så konstigt och man kommer på sig själv med att vilja ha allt som går, fast jag vill ju inte betala för mycket för det eftersom vi förhoppningsvis aldrig ska behöva nyttja dessa ekonomiska källor. Jag tror vi kom fram till en bra lösning, men det är ju som ett lotteri där det senare visar sig om man tagit bort respektive lagt till det "rätta" som i nödfall skulle visa sig behövas. Inga lätta beslut minsann!