Natten däremot var mindre bra, riktigt jobbig faktiskt. Olivia fick krupp eller något liknande. Detta har vi som tur är aldrig varit med om, men fått det berättat av vänner som upplever detta då och då så vi viste lite hur vi skulle hantera det. Detta innebar att Olivia har sovit nästan alla de få timmarna utomhus i sin vagn och jag inne på soffan med dörren öppen, burr...
Livet kan skifta färg snabbt, från bra till dåligt, från dåligt till bra.
Igår kollade jag på ett program om två kvinnor som satt för livstid på Hinseberg. Man fick även följa deras barn, stackars barn... Fy, hur vissa har det, man kan inte riktigt ta in det. Vad är väl då ett krupp anfall en natt om man har sin mamma och pappa där som vyssar och tröstar om så i minusgrader i pyjamas. Där satt de stackars barnen och grät i smyg för att inte göra mamma ledsen och gladdes likt ett annat barn på julafton av att få se en inspelning från hur det ser ut i sin mammas cell. Svältkatastrofen i Afrika ska jag inte ens gå in på, man bara vill vända blad och gå vidare. Barn berör så är det bara. Det är just den sistnämnda situationen som gör att jag är lite reserverad över vår nu bokade resa i september. De finns de som inte har något och så tar jag mina besparingar och lägger på en nöjes tripp till New York. Klart jag är glad och ser fram emot det, men varje gång man ser bilder och uppmaningar att skänka pengar till diverse organisationer, så får mamma hjärtat sig en törn. Det är tur att man kan göra både och...
Resan kommer bli toppen, men det tar vi en annan dag.
Man kan inte rädda jordens alla barn utan man får börja i det lilla, med sina egna. Tänk, inte ens det klarar vissa av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar