Man glömmer så fort

Idag är jag hemma med Olivia som är lite för snorig för förskolan. Humöret är det inga problem med, men näsan rinner lite för mycket enligt fröknarna och lite då och då enligt mig.
Så nu är jag då här igen, ensam med Olivia, precis som det var förr i tiden. Det känns som om det var förr i tiden fast att det i själva verket bara var 4 måndader sedan. Tänk vad fort man glömmer och hur lugnt det ibland, observera ibland kunde vara.
Solen lyser och vi inledde dagen med en promenad med en heläkta mammaledig mamma. Sedan somnade Olivia och då passade jag på att fixa lite jobb saker, ringa tandläkaren, försäkringskassan o.s.v.
Jag minns dessa dagar när man fick ett ryck och var som en "Duracell kanin" för att sedan några dagar gå ner på lågvarv och verkligen inte göra något. Idag ska jag försöka mig på en blandning och ta det bästa av de två lägena.

Dessvärre har jag dessutom fått en "flashback" av detta moraliska dilemma med skåpätande. Hur många gånger har jag inte tänkt "Det här är absolut sista, sen stänger jag skafferiet och är nöjd"? Idag är jag tillbaka i träsket och handen dras magnetiskt ner i påsen med "Djungelvrål". "Det här är de sista. De här är de sista. De här är de sista" maler i huvudet. Och om barn skulle kunna läsa tankar och omsätta de i ord, så skulle nog detta vara Olivias första fem ords mening. Att stålsätta sig mot dessa lockelser är nog bland det svåraste som mammaledig, allt annat kommer liksom av sig själv men detta får man slita hund för!

Ytterligare sak jag glömt bort är hur skönt det kan vara att skriva ett litet blogginlägg mitt på dagen när hjärnan är lite mer aktiv än på kvällen. Inläggen blir mer positiva när orken fortfarande finns kvar.
Att jobba en hel dag, hämta barn och laga mat, gör att man nästan dör i soffan varje kväll. Jag gillar att läsa andras bloggar men är ofta väldigt trött för att själv skriva, vilket är en orsak till de ibland glesa inläggen nu för tiden.
Mitt mål är dock att jag ska fortsätta och skriva fram tills årsdagen av min bloggstart och därefter lägger jag nog ner. Då ska jag ta alla mina texter och få ner dem i fotobok format som jag sedan ska minnas tillbaka med. Ett års dagbok i bild och text känns verkligen så lyxigt roligt att ha och kunna spara för framtiden.  Vardagslunket med brist på tid, glädje, barnens framsteg, snor, resor, trötthet, tankar m.m. är sånt som fort faller i glömska. Men nu har jag i alla fall ett år på pränt.

Oj, nu vaknar vist barnet och jag måste avsluta. Sover de inte längre? Har verkligen glömt bort hur det var. Jag har ju inte ens hunnit göra korvstroganoffen som jag tänkt!