Men var är katterna?

Så, nu har vi då avverkat de sista dagarna innan jobbet står för dörren och vi har spenderat dem här i Stockholm. Innan semestern hade vi som mål att komma till Skansen och lämna Moltas nappar till kattungarna och det lyckades vi nu uppnå med två dagars marginal, bra där av oss!
Moltas har varit väldigt taggad för detta med överlämning av sina nappar och pratat kattungar mest hela sommaren. När vi väl kommer dit så visar det sig att de håller på att renovera "lilla skansen" där napplämning sker!!! Som substitut hade de ställt fram små genomskinliga lådor vid några olika ställen, vilka absolut inte var speciellt inspirerande för små trevande barn. Som tur var räddade de situationen genom att placera en sådan låda utanför en inhägnad där man kunde ana att det kanske fanns kaniner, vilka Moltas också tycker om...phu! Glad i hågen stoppade han ner sina nappar men kollade trånande på den lilla bilden de fäst på sidan där det stod "Tack för att du lämnade dina nappar till kattungarna", dock mycket nöjd med sig själv. Som uppmuntran fick han rida en sväng på en häst vilket visade sig vara en tillräcklig belöning. Lyftkranen modell stor vi talat om tidigare verkar han ha glömt bort, vilket är bra för den kan säkert komma att behövas som muta längre fram i livet.
Men så taggad som han var när han stod och väntade på sin häst har jag knappt sett han förut, man verkligen såg adrenalinet pumpa. Sedan klargjorde han tydligt att jag inte fick följa med för han skulle rida själv och jag fick inte ta kort! (Månne är han trött på blogg fotograferande?)
På kvällen gick det upp ett ljus för honom att han gett iväg sina nappar och tysta tårar föll nerför kinderna... Men det gick bra till slut och morgonen efter fick han ett smurf glas (tankat 30 liter bensin eller mer på Statoil) med hälsningar från kattungarna som tackade för napparna vilket muntrade upp honom. I går kväll föll inga tårar.

Gårdagen spenderade vi även den inne i stan, en riktig mastodont utflykt med både buss och tunnelbana där målet var Pride tåget. Det intressanta med detta är att man ofta frågar sig varför de ska stå ut så mycket från mängden, varför måste de vara så extrema? Men i sanningens namn så är det ju detta som är tjusningen med just detta evenemang. I år var det inte så många urflippadde inslag, förutom en helnaken tant och några extrema läderbögar, och då tyckte man nästan att det blev lite tråkigt. För vist är det så att karnevaltåg är till för att underhålla, fascinera och roa? Att bara gå omkring med skyltar med texter på känns lite mer "1:a maj". Jag tar tillbaka mina smått trångsynta åsikter om hur vi vill se Sveriges homo rörelse, i alla fall för detta tillfälle. Låt detta vara en dag att fira och gå bananas, det blir liksom lite roligare då!